Jag minns mitt första möte med World Social Forum som om det vore igår. Högst uppe i Hotel Excelsior i São Paulo 10 juni 2001 samlades ett åttiotal representanter för att förbereda det andra forumet i Porto Alegre. Det första forumet, beräknat för några hundra personer, drog 10.000. Nu satt arrangörerna med en succé i sitt knä, och de vara angelägna om att bredda det ytterligare.
− Vi måste få in forumet i den brasilianska kulturen. Vi måste ha fotboll och samba på programmet, sa en.
Breddningen lyckades, dock utan speciellt mycket fotboll. Varje nytt världsforum var större än de tidigare, och forumen spred sig till alla världsdelar. Några år senare utnämndes de sociala forumen, där de globala antikringsdemonstrationerna den 15 februari 2003 planerats, till världens andra supermakt. När forumet symboliskt växte ur det katolska universitetet, PUC, och tog plats på stadens gator i Porto Alegre 2005, hade operationen lyckats.
I Sverige har det varit betydligt trögare. Delvis beroende på en svag vänster. Också på att resorna till forum på andra sidan jordklotet inte motsvarat förväntningarna.
− Oftast innebär mötena med aktivister från andra länder bara att alla säger ”en annan värld är möjlig” på 15 språk, som en Ung vänster-medlem uttryckte det.

Men kanske är den viktigaste förklaringen till ointresset samma sak som skälet till succén: World Social Forum är och förblir baserat i Syd. Vänstern i Nord är otidsenligt bunden vid sitt Nordperspektiv.
Det är fortfarande mer av välgörenhetsinställning än politiskt medveten solidaritet. Arbetet är mer inriktat på att hjälpa de svältande i Afrika än mot att de rika ländernas regeringar med sin handelspolitik aktivt förstör möjligheten till självförsörjning. Socialdemokratin är helt fast i en antik liberal frihandelsteori, som utgår ifrån att omvandlingen från jordbruk till industri i Syd kan gå till på samma sätt som skedde i Sverige i slutet på 1800-talet.
Men skillnaden är enorm. Då, när jordbruket mekaniserades, kunde den överflödiga lantbefolkningen sugas upp av en industri som krävde många händer.
Nu har världens uppåt tre miljarder bönder ingenstans att ta vägen, som Samir Amin påpekar i veckans Flamman. Det är inte fasta industrijobb, utan den så kallade informella sektorn som ger dem arbete. Det är lågproduktiva serviceyrken som att putsa skor, sälja tuggummin och tillfälliga påhugg i bygg- och servicesektorn som är framtidsbranscher tack vare våra regeringars 1800-talsinställning.
Och till sist kommer detta att slå tillbaka, naturligtvis inte mot de härskande, utan mot den arbetande befolkningen. Dels genom att lönerna i Syd inte stiger, medan utbudet av arbetskraft gör det: ju fler Sydländer som går låglönevägen, desto hårdare press på arbetarklassen i Nord. Dels genom att utvecklingen i Syd uppfattas som en möjlig lösning på kapitalismens problem här hemma. Folkpartiet har redan föreslagit att Sverige borde öppna för samma typ av lågbetalda servicejobb i invandrartäta områden.

Det är därför problematiskt att självgodhet snarare än nyfikenhet som präglar fortfarande de internationella kontakterna. Fackföreningar i Nord sysslar fortfarande med att ”lära” fackföreningar i Syd hur deras succé, från det tidiga 1900-talet, skall praktiseras, men missar vad Sydfacken och bonderörelserna lyckats med på 2000-talet, den samhällspolitiskt aktiva facklig organiseringen, och som tyvärr kan bli viktigt i framtiden: organiseringen av arbetare i den informella sektorn. Det är ingen nödvändighet att åka till Bamako, Karachi eller Caracas. Men den vänster som inte lyssnar till kraven och erfarenheterna från Syd tillhör historien.

/Aron Etzler