– Det enda som gör den unik var att många människor sköts ihjäl inom loppet av någon timme, på ett mycket begränsat område.
Kevin Corbett är säker på sin sak och talar lugnt och samlat. För honom råder ingen tvekan. Lord Savilles utredning, som presenterades förra veckan, är mycket viktig. Den visar vad som egentligen hände på den blodiga söndagen den 30 Januari 1972 i den stad som britterna kallar Londonderry. Utredningen bevisar att de anhöriga till de mördade hela tiden haft rätt. Alla fjorton var oskyldiga, ingen var beväpnad, de flesta blev skjutna i ryggen när de försökte fly.
– Sanningen är viktig för att kunna läka såren. Det är tack vare de mördades familjer och deras envisa kamp i 38 år som vi nu äntligen fått sanningen på pränt, säger Kevin.
Men det som hände i Derry ingick i ett system av våld och förtryck. Det var inget undantag som den brittiska regeringen nu vill få folk att tro.

Oskyldiga

Vi sitter i en vacker och solig trädgård hos Kevins vän Anne McMurrough. Båda var barn när ”Bloody Sunday” inträffade, men de minns det tydligt. De bodde i Belfast när nyheten om morden på oskyldiga medborgarrättskämpar spreds i staden.
– Men de starkaste minnena från den tiden är inte ”Bloody Sunday”, utan våra egna fasansfulla upplevelser, berättar Anne.
1970 när Anne var sex år brände en av unionisternas paramilitära grupper ner familjens hus i norra Belfast.
– Det var på morgonen. Huset antändes på flera ställen samtidigt och branden var explosionsartad. Mamma sprang med min lillasyster på armen och skrek åt mig att skynda på. Vi hann ut i sista stund genom bakdörren.
– Vi bodde i ett område dominerat av unionister som bedrev ”etnisk rensning” och fördrev alla ”katoliker”. Det skedde i fullt samförstånd med den brittiska armén. Vi förlorade allt vi ägde och det följande året bodde vi i ett rivningshus med trasiga fönster. Min mamma fick ett nervöst sammanbrott och togs in på sjukhus, berättar Anne.

Grannen dödad

Kevins starkaste minne är från 1972. Hans granne stod ute vid dörren en kväll och rökte. Han sa till sin fru att komma ut och se på den vackra månen. Nästa sekund slets hans huvud i bitar av en kula från en brittisk soldats höghastighetsvapen.
– Fortfarande nästa dag kunde vi se delar av hans hjärna fastkletad i taklisten. Sådant glömmer man inte, säger Kevin.
– Min granne var inte ens politiskt aktiv. Hans fru lämnades ensam med fem barn. Ingen utredning gjordes. Ingen greps. Ingen dömdes. Det finns tusentals liknande fall av mord och övergrepp som inte utretts eller bestraffats.

Fick medalj

Lord Savilles tolv år långa utredning om ”Bloody Sunday” har kostat närmare två miljarder kronor, vilket många unionister och britter menar är på tok för mycket.
– Men sanningen kostar ingenting. Problemet var att brittiska armen och myndigheter i decennier ljugit och förvrängt det som hände. Det är därför det blivit så dyrt för Lord Saville att reda ut vad som hände, säger Kevin.
Den första utredningen av Lord Widgery 1972 lade hela skulden på demonstranterna i medborgarrättsmarschen och frikände den brittiska armen. Officeren Derek Wilford som beordrade eld fick samma år medaljen ”Order of the British Empire” ur drottningens hand. I den nya utredningen utpekas Wilford som den skyldige till blodbadet.
– Nu borde de börja utreda morden i Ballymurphy i Belfast. Inom loppet av två dagar 1971 pricksköts elva människor ihjäl, bland dem flera kvinnor som var ute och handlade, säger Kevin. Han noterar att det var samma fallskärmsjägarbataljon under samme överstelöjtnant Wilford som då var förlagda i Ballymurphy. De anhöriga till offren där var inte lika aktiva som de i Derry, men nu samlar de sig och kräver upprättelse.

Inte religion

Både Anne och Kevin är trötta på att konflikten i medier ofta beskrivs i termerna av ett religionskrig. Orsaken till konflikten handlar, enligt dem, om brittisk kolonialism, förnekande av medborgerliga rättigheter och systematiskt förtryck. Visst räknas de flesta irländska nationalister (som vill återförena Irland) som katoliker och de flesta unionister (som vill fortsätta tillhöra förenade kungadömet) som protestanter, men det är inte en konflikt om religiösa övertygelser.
– Kom ihåg varför de demonstrerade i Derry 1972. De var för principen ”en person – en röst”. Då hade du bara rösträtt om du ägde ett hus, vilket många irländska nationalister inte gjorde och därför saknade rösträtt. Den som ägde mer, till exempel en fabrik kunde ha upp till 30 röster. Och de var alltid unionister, säger Anne.
– Jag växte upp i ett arbetarklassområde omgiven av unionister, det var ungefär samma upplevelse som att som att växa upp som svart pojke bland vit arbetarklass i Sydafrika, förklarar Kevin.
– I Derry den 30 Januari 1972 demonstrerades det för demokrati. Deltagarna var inspirerade av Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse i USA. De ville ha en rösträttsreform och grundläggande medborgerliga rättigheter. De möttes av kulor, säger Anne.
Det systematiska våldet medförde att många gav upp hoppet om en fredlig förändring. IRA vann snabbt många unga anhängare. En av dem var Kevin, som anslöt sig till den republikanska armén som tonåring. Efter att ha mött så mycket våld från unionister och brittiska soldater såg jag inga andra utvägar, säger han.
– Hade proteströrelsen i början av 1970-talet mötts med reformer istället för våld hade mycket kunnat se annorlunda ut, konstaterar Anne McMurrough.