Kopf ab! (”huvudet av!”), vrålade Johann Patkul efter att ha fått båda benen brutna på hjulet och själv kravlat upp på stupstocken. Sedan krävdes flera svingar med yxan innan den förlösande halshuggningen var fullbordad.

Beskrivningen återfinns i en anonym pamflett 1707 och fungerade som rysk propaganda mot Karl XII – det var han som dömt den heroiska tyska generalen till döden, samtidigt som han förberedde sin stora offensiv mot Ryssland.

Vi är duktiga på att ana informationskrigföring från öst, kanske för att vi har övat i sekler. Så när Tobias Thybergs sexbilder läcker ut, spekulerar Patrik Oksanen genast om att det kan vara en rysk påverkansoperation. Nu vet ryssarna att svenskar reagerar i panik när vi ser vad Jonas Gardell beskriver som bögvärldens ”visitkort”.

Analysen är rimlig. Men hur bra är vi på att känna igen propaganda som kommer västerifrån?

Det undrar jag när Kristdemokraterna bjuder in en lobbyist för den israeliska bosättarrörelsen till riksdagen. Eugene Kontorovich är professor i juridik, arbetar för en extremnationalistisk israelisk tankesmedja, och forskar för den konservativa amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation.

Den sistnämnda organisationen har haft en djupgående betydelse för Donald Trumps omstöpning av världspolitiken. Redan under hans första presidentskap skröt Heritage Foundation om att Trump implementerat 64 procent av rekommendationerna från stiftelsens policyguide Mandate for leadership. Över 70 personer från stiftelsen togs in i administrationen, inklusive ministrar som utbildningsministern Betsy DeVos.

Det är idéerna som är det centrala – inte vilken politiker eller vilket parti som driver dem.

Nu förverkligar Trump tankesmedjans ökända Projekt 2025 – en 920-sidig plan för att rensa ut i statsapparaten, koncentrera makten hos Vita huset, och riva upp klimatlagar, aborträtten, samt skydd för migranter och transpersoner.

Så vad har det med Sverige att göra?

En hel del. I september besökte Arvid Hallén från den sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos en geopolitisk konferens i Budapest, som organiserades av Heritage Foundation, för att tona ned hotet från Ryssland. Tankesmedjan var också en självklar hållplats när Mattias Karlsson åkte på inspirationsresa till USA inför bildandet av Oikos.

Men banden är äldre än så. Janerik Larsson skriver i Svenska Dagbladet att han som chefredaktör för Svenska arbetsgivareföreningens veckotidning 1985 besökte USA för att lära av de amerikanska tankesmedjorna, och i synnerhet Heritage Foundation. Där träffade han Stuart Butler, tankesmedjans chef för inrikespolitiska studier, och fick med sig en rykande färsk kopia av Mandate for leadership – förlagan till Projekt 2025. Det viktigaste han lärde sig? ”Det är idéerna som är det centrala – inte vilken politiker eller vilket parti som driver dem.”

Heritage Foundation. var fram till 2020 en ledande aktör i det marknadsliberala Atlas Network, där även Timbro ingår. Och tankesmedjans Stureakademi åker till Washington DC för att träffa likasinnade är Heritage en självklar partner. Timbro hänvisar dessutom ständigt till amerikanernas mått på ”ekonomisk frihet” för att argumentera för deras motorsågspolitik mot välfärden – som när Fredrik Segerfeldt ”vederlägger myterna om den svenska samhällsmodellen” (6/9).

Timbro finansieras av Svenskt Näringsliv, det vill säga av dina och mina pengar. Alla svenska arbetsgivare – inklusive Flamman – som är med i Almega för att vara en del av den svenska partsmodellen, skänker alltså pengar till en organisation som i minst 40 år har samarbetat med den amerikanska demokratins dödgrävare.

Är det lämpligt?

Och hur passande är det att kristdemokraterna bjuder in forskare som understödjer etnisk rensning av palestinier? Inte särskilt.

Men när propagandan kommer från väst verkar mångas kritiska tänkande tystna. Frågan är bara hur många yxhugg demokratin klarar.

Jag har blivit förolämpad i min tjänsteutövning. Senaste gången riktade en anhörig till en patient en svavelosande tirad mot mig. Omväxlande var jag ”sjuk i huvudet, helt jävla inkompetent”, skulle anmälas och självklart förlora min läkarlegitimation, omväxlande övergick personen till att hötta med pekfingret mot en punkt mellan mina ögon – utan att röra vid mig – och rabbla saker på ett för mig okänt språk. Jag tolkade det som förbannelser av något slag.

Man kan lugnt påstå att det rörde sig om ”beskyllningar och nedsättande uttalanden” och att syftet var att ”kränka självkänsla eller värdighet”, precis som det står i det lagförslag om att kriminalisera förolämpning av tjänsteman som riksdagen röstade om denna vecka. Ändå kände jag mig inte kränkt efteråt (jag drabbades för övrigt inte heller av blixten eller av äckliga vårtor). Jag pratade med några kollegor om saken men blotta tanken på en polisanmälan kändes absurd och rentav barnslig.

Orsaken är att jag vet vad som föregick reaktionen. Jag hade fattat beslut om att patienten, i slutskedet av en obotlig sjukdom, inte skulle utsättas för återupplivningsförsök vid ett hjärtstopp. Detta var helt emot de anhörigas vilja.

Ofta går det att nå samförstånd om vårdbegränsningar, men för dessa anhöriga var beslutet obegripligt och grymt. De värdesatte varje extra minut i livet, till varje pris. Men svensk lag är tydlig: beslutet tillhör läkaren.

Det är ingen överraskning alls att förolämpningar riktade mot tjänstemän ökar och förgrovas i takt med att samhällsklyftorna vidgas.

Personen som smädade mig var, objektivt, maktlös. Jag hade all makt, och med den fattade jag ett avgörande beslut om en älskad människa. Att hjälplösheten tar formen av ett verbalt angrepp mot mig i stundens hetta är inte märkligt. Det är mänskligt. Och om jag inte haft den professionella beredskapen att ta emot det utan sårad självkänsla hade jag inte varit lämplig för yrket.

Man kan invända att det är en extrem situation. Men att tjänstemän befinner sig i en maktposition och fattar beslut med avgörande konsekvenser för den enskilde är inte ovanligt. En socialsekreterare kan besluta om att undandra någons försörjning, en lärare om ett F-betyg som blir förödande för någons framtid, en polisman det fatala beslutet att strunta i att eftersöka en försvunnen 14-åring.

Det är värt att påminna om att Sverige har ett mycket svagt tjänstemannaansvar och att det i princip aldrig inträffar att en tjänsteman straffas för att ha misskött sin arbetsuppgift. En svensk tjänsteman har orsak att känna sig trygg nästan oavsett hur illa hen sköter sitt jobb. Att därutöver tilldela tjänstemän, som enda grupp i samhället, ett särskilt förolämpningsskydd förefaller obalanserat, särskilt i ett samhälle där ”lättkränkt” normalt anses vara det sämsta en människa kan vara.

Man kan påstå att lagen mest är symbolpolitik, ytterligare en auktoritär krusidull bara. Men i samverkan med andra auktoritära lagändringar kan den bli farlig för den som har en svag rättslig status, exempelvis för den som har dubbla medborgarskap eller som ansöker om svenskt medborgarskap. En gammal dom för förolämpning kan bli det som fastställer din dåliga vandel och stjälper din tillvaro.

Rättslig repression verkar just på det viset, genom att upprätta en katalog av bisarra ordningslagar för att skapa potentiella hållhakar på den enskilde, som sedan kan användas av makten för att förhindra kritik. Turkiet är ett utmärkt och rykande aktuellt exempel.

De flesta fackföreningar är positiva till lagförslaget. Särskilt lärare är utsatta för förolämpningar. Det är nog omöjligt för en professionaliserad fackförening att inte stödja signaler om att kåren är skyddsvärd. Men få lärare skulle polisanmäla en elev för yttranden, med tanke på hur tveksamma många lärare för att polisanmäla elever för våld och hot. Risken för missbruk av lagen inom lärarkåren är minimal, precis som sannolikheten att lagen skapar lugnare klassrum. Men faran för missbruk är inte huvudorsaken till att jag blev så besviken när Vänsterpartiet uttalade sitt stöd för förslaget. Det är bristen på maktanalys.

Förolämpningar är nämligen inte maskrosfrön som svävar fritt. De har alltid en riktning och är alltid komponenter i en maktrelation, och kan inte förstås eller värderas utanför sin situation. Med få undantag är förolämpningar den maktlöses redskap, ett viftande papperssvärd för att bevara en skärva värdighet.

Utifrån denna förståelse är det ingen överraskning alls att förolämpningar riktade mot tjänstemän ökar och förgrovas i takt med att samhällsklyftorna vidgas. Denna förståelse trodde jag var en självklar utgångspunkt för varje socialist.