När föreställningar ska förändras i Sverige är Dagens Nyheter alltid med i bilden. När välfärdsstaten skulle rivas i Sverige på 1980-talet drevs en kampanj som jämställde Folkhemssverige med Nazityskland. När den ekonomiska nyliberalismen drevs som hårdast hade den sina främsta anhängare på en
ledarsida som länge var blåare än Svenska Dagbladets.

Men länge upprätthölls en självbild som gjorde gällande att i den ”övriga tidningen” gällde oberoende journalistik och alla åsikter kom till tals. Dagens Nyheter fanns under samma 1980-tal i Stockholm på ”var mans bord” och lästes av såväl LO-familjer som chefer och egenföretagare.
Men Sverige förändras och tidningsläsandet likaså. På en vikande marknad med konkurrens från både gratistidningar och internet för det dagliga nyhetsintagande verkar tidningen allt mer satsa på sina kärnläsare, det vill säga borgerligt röstande höginkomsttagare i Stockholm.

För dessa skräddarsys nu tidningen med en ledarsida som är lite mer liberal i sin syn på till exempel krig och miljöförstöring, dåliga saker som också dessa läsare är skeptiska till. De delar av välfärden de använder, framförallt föräldraförsäkringen och (privata men offentligt betalda) förskolor, värnas också. ”Välfärdens kärna”, som Fredrik Reinfeldt kallar det.
Inrikes- och politikbevakningen har istället ryckt fram som främsta kampanjorgan för regeringen i valtider. Det är framför allt nyheter om Fredrik Reinfeldts popularitet och rut-avdragets nödvändighet som dominerar för tillfället.

I tisdags slog ekonomidelen till med jubel och klang på ettan. Med en bildsättnig och en rubrik som påminner om den klassiska reklamestetiken (glada unga flickor med lika glada barn) beskrivs rutavdraget som guds gåva till mänskligheten, som används av jättemånga. Regeringen ska nu räddas genom väljarnas livrädsla för att förlora denna fantastiska skatterabatt på ”barnflickor” (tidningens eget ord). En del tar till och med barnflickorna på semestern, får vi veta i den fina artikeln, ”så föräldrarna får lite egen tid”.

Men allt står inte väl till i Sörgårdsidyllen. Om de onda rödgröna kommer till makten försvinner skatterabatten till höginkomsttagare som köper hjälp med barnen och städningen. Det kan, hemska tanke, bli mindre ”egen tid” för Danderyds och Östermalms småbarnsföräldrar, som naturligtvis redan utnyttjar förskolan till fullo, man får ju inte vara dum.
– Utan rutavdraget skulle det kosta oss 900 kronor att gå på bio. Det klarar vi inte, säger Sara Strand dramatiskt.
Hon bor med man och barn ”i en stor sekelskifteslägenhet på Östermalm”.
Och Lars-Johan Strand får slutordet i artikeln och ska lösa ungdomsarbetslösheten på regeringens önskade vis.

– Ungdomar söker jobb med ljus och lykta. Då kan vi antingen ge dem lön under bordet, utan sociala skyddsnät, eller visa dem att vi lever i ett välfärdssamhälle där alla ska jobba lagligt.
Alternativet att ett av världens bäst uppbyggda förskolesystem skulle räcka till för priviligierade föräldrar på Östermalm och att den som vill ha mer än så får betala för kalaset existerar naturligtvis inte. Den notan ska ju du och jag betala via skatten, om vi inte gör det är skattebrott rättfärdigat.

Dagens Nyheter speglar här ett Sverige som dras isär allt mer. Mellan stad och land. Mellan den som har och den som inte har arbete. Mellan den som tjänar lite och den som tjänar mycket. Mellan kvinnor och män. Mellan pensionärer och arbetande. Överallt satsar regeringen på lösningar som ökar klyftorna. Och DN väljer tydligt sida. De vet var läsarna finns.

Den ogenerade klasspropagandan visar tydligt på tidningens självbild, de flesta läsarna har liknande problem i livet som de intervjuade. De identifierar sig. De vill också betala 4-5000 för att slippa umgås med sina barn mellan 16 och 18 på vardagar. Antingen måste de jobba sent eller så ”umgås de några timmar på tu man hand”. De som inte känner igen sig har kanske ändå inte råd med tidningen.
Också resten av tidningen riktas starkt in på de välbärgade i Stockholms innerstads intressen. Bilagorna är fyllda av dyra viner, inredning, mode, bostadsrätter och mat. Den seriösa kulturbevakningen och till och med sporten får träda tillbaka.

Det är provocerande journalistik, inte bara för ensamstående kvinnliga låginkomsttagare utan också för många medelinkomsttagande familjer som trots två inkomster kämpar med att betala höga hyror, stora lägenhets– eller huslån. Deras verklighet beskrivs bättre i hur folk efter regeringens politik drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller neddragningar i offentlig sektor. Men de får läsa en annan tidning.