… tog jag häromdagen en promenad längs Årstaviken i Stockholm. Mina ögon föll på två unga, söta tjejer som satt och picknickade på klipporna.
Två båtburna, inte fullt lika söta, unga män körde in mot stranden och frågade om de ville med på en tur. Moderligt indignerad övervakade jag det hela och gav ifrån mig en feministisk suck när flickorna började samla ihop sina saker för att, som jag trodde, undkomma de ovälkomna strandraggarna.
Jag fick en hel del att tänka på när jag insåg att anledningen till att flickorna plockade ihop sina saker var att de tackat ja till erbjudandet om en båttur. Vad höll jag egentligen på med som genast tolkade en manlig invit som ett hot mot dessa tjejer? De kanske i själva verket satt där på klipporna just för att lysa upp sin eftermiddag med ett båtragg? De kanske rentutav var dyngkåta och nu såg sin chans? Varför måste jag genast ”göra dem till offer”?
Samtidigt tyckte jag att min oro hade ett visst fog. Två ensamma flickor i en båt kontrollerad av två okända män, liksom. Och hur det nu än var med de där tjejernas aktiva vilja i sammanhanget så går det ju inte att komma ifrån att mönstret var klyschigt så man vill spy: två söta flickor sitter och väntar på att plockas upp av två mindre söta män i potent farkost.
Den konflikt som jag upplevde i den här situationen är inte unik utan konstitutiv för kvinnors situation i världen – och därav även för feminismen. Å ena sidan måste vi acceptera och analysera kvinnors strukturella ”offerposition”, å andra sidan inte reducera kvinnor till offerskap.
Tyvärr är det inte sällan som man numera – av vissa feminister – blir anklagad för att ”göra kvinnor till offer utan egen sexuell drivkraft” om man ser potentiella problem i en situation av detta slag. Sådana förenklingar är bara ett improduktivt sätt att undfly istället för att kämpa med patriarkatets innersta kärna och motsättning.
