Vi var ett vänstergäng i Göteborg i slutet av 1950-talet. Vi tyckte att vår föräldragenerations könsroller var mossiga. Kvinnor och män skulle yrkesarbeta på lika villkor, hemarbetet delas lika, barn vara gemensamt ansvar.
När barnen kom mötte ideologin verkligheten.
Vi män klarade inte att leva upp till idealen. Vi tyckte att det vi gjorde var viktigast. Det var vi fäder som satt på politiska möten om Vietnam, om marxismen och om imperialismens karaktär. Visst var mammor med ibland. Men det var de som bar dubbla bördor. När de krävde att männen skulle leva upp till löftena sprack oftast relationerna.
När förslaget att V skulle kalla sig feministiskt kom 1996 ville jag att vi skulle nöja oss med att säga att vi skulle ”sträva efter att bli” ett feministiskt parti. För trots mulliga män som bröstade sig i tröjor med ”Feminist Javisst!” levde de ”dolda manliga maktstrukturerna” vidare. (Begreppet lånat från ett brev från ledande partikvinnor till riksdagsgruppen då vi män ensamma förhandlade ekonomisk politik med S-regeringen.)
Jag fick förhandsläsa Gudrun Schymans tal på kongressen 2002 och ogillade meningen om samma patriarkala maktstruktur i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Inte för att påståendet är fel, utan för att det är för abstrakt och kan missuppfattas.
Bara någon procent av befolkningen vet vad ”struktur” betyder, formuleringen uppfattades som att svenska män var som talibaner. Men jag var för feg för att säga emot och fick stå mitt kast då arga män kallade mig toffel.
Ännu är det långt till målet: Lika makt till kvinnor och män. Vi har kvar stora löneskillnader, utbrett våld mot kvinnor och en ojämlik föräldraförsäkring. Men det är trots allt en himmelsvid skillnad mellan kvinnors genomsnittliga villkor här och bland talibaner. Enligt FN:s listor hamnar Sverige i jämställdhetens topp.
Överdrivs eländet ökar risken för bakslag
(Läs Susan Faludis ”Backlash”!).
Jag är ingen feminist. Men jag har fortfarande en uppriktig strävan att bli det.