Frilansjournalisten Dahr Jamail har träffar företrädare för räkfiskarna i Louisiana som berättar om hur de har drabbats av oljekatastrofen. Tunga anklagelser riktas mot företaget BP för försumlighet, dessutom för lögner och ett undermåligt arbetarskydd som riskerar sanerarnas liv och hälsa. Också den federala regeringen kritiseras hårt.
Clint Guidry är räkfiskare från Lafitte, Louisiana. När vi sitter och pratar en stund visar han mig en bild av sitt hus översvämmat av halv meter högt vatten efter orkanen Ike 2008.
Han ser mig i ögonen och säger med dov röst:
– Jag är så rädd för att det här ska hända igen, den här gången med olja i vattnet.
Som räkfiskarnas representant i den arbetsgrupp som Louisianas guvernör bildat representerar Guidry alla räkfiskare i Louisiana.
Eftersom räkpriset hade gått upp var han och alla andra fiskare i Louisiana hoppfulla inför den här fiskesäsongen.
– Vi var laddade för en bra säsong, säger Guidry, och så togs allt ifrån oss.
Till skillnad från de flesta fiskare som har fått sina inkomster decimerade av BP:s oljekatastrof har Guidry valt att inte arbeta för BP med att samla upp olja och lägga ut bommar med sin båt.
– Jag har arbetat för Brown and Root i oljeindustrin, berättar Guidry, och känner till farorna med olja och kemikalier, så för mig är det uteslutet att arbeta i den där smeten. Istället försöker jag se till att BP betalar folk och att de kan gå oskadda ur det här. Men ingendera har jag lyckats med hittills.
Guidry är rasande över det som händer.
– BP har försökt mörklägga katastrofen från allra första dagen, säger han, medan jag skriver febrilt i mitt anteckningsblock och försöker hänga med.
Den federala regeringen, OSHA (USA:s arbetarskyddsmyndighet), kustbevakningen, NIOSH (Arbetarskyddsinstitutet) är alla delaktiga i det.
Den 24 maj vittnade Guidry i Galliano, Louisiana, inför en delegation senatorer, kongressledamöter och representanter för myndigheter och departement under Obamas administration. Han skickade sitt vittnesmål till presidenten också med en begäran om omedelbar hjälp.
Här är vittnesmålet, ord för ord:
”Jag heter Clint Guidry. Jag är räkfiskare i Louisiana av tredje generation, sextiotvå år gammal och har hela livet varit bosatt i Lafitte. Jag är Vietnam-veteran och son till en veteran från andra världskriget.
Jag sitter i styrelsen för Louisiana Shrimp Association och representerar räkfiskarna i den arbetsgrupp som bildats efter beslut av guvernör Bobby Jindal.
Jag är inbjuden hit i dag för att vittna om den katastrof som pågår i samband med utblåsningen och oljeläckaget från katastrofen vid British Petroleums (BP) DeepWater Horizon och de följder den har för yrkesfiskarna och de familjer jag företräder.
Mina damer och herrar, helvetet har brutit lös i södra Louisiana. Ett helvete skapat av British Petroleum (BP) och den federala regeringens oförmåga att reagera på olyckan.
Allra först skulle jag vilja sätta in BP:s roll i katastrofen i ett perspektiv och visa vad bolaget går för.
BP har gjort sig skyldigt till bedrägeri när man lämnat in de data om beredskap för oljeläckage som krävdes för tillståndet att borra på den aktuella platsen, MC 252. Verkligheten är att de inte var redo att hantera eller kontrollera en urblåsning och åtföljande oljeläckage av den här storleken. Bolaget ljög, helt enkelt.
I sin jakt efter genvägar och kostnadsbesparingar i anläggningsarbetena vid oljekällan MC 252 gjorde sig BP skyldigt till en medveten försummelse av sina skyldigheter att tillsluta källan säkert vilket ledde till utblåsningen och explosionen som dödade elva personer. Elva människoliv som gått förlorade.
Elva familjer med mödrar och fäder och hustrur och barn. Barn som aldrig kommer att träffa sina fäder igen.
Denna försummelse och dessa döds-offer utgör brottsligt vållande till annans död och alla inblandade borde anhållas och åtalas för detta.
Detta är det slags människor vi har att göra med: lögnare och mördare. Det gör mig bestört att de ännu efter en månad fortfarande har den totala kontrollen över katastrofen.
Nu skulle jag vilja tala om den federala reaktionen på katastrofen.
Den första myndigheten som reagerade var kustbevakningen, som tog på sig uppgiften att skydda BP och hjälpa dem att tona ner läckaget i offentligheten, förse BP:s representanter med beväpnade vakter för att hålla borta pressen och tv:s kamerateam och skicka representanter till kringliggande samhällen med falsk information om säkerheten och hälsofarorna förknippade med oljeutsläppet och de kemiska dispergeringsmedel som används.
Nästa reaktion kom från miljöskyddsverket (EPA), som i ett försök att minimera läckaget och rädda BP:s ansikte frisläppte två farliga kemiska dispergeringsmedel, vilka injiceras i vattenpelaren på havsbotten och sprutas på ytan över oljan och över arbetarna i utsläppsområdet och längs kusten nära kustfiskesamhällen. Dessa kemiska dispergeringsmedel innehåller lösningsmedel som är farliga för marina bestånd i Mexikanska bukten och utanför flodmynningar och vars risker för människor aldrig riktigt har testats.
I produktbladen för dessa kemiska dispergeringsmedel finns alltid en friskrivningsklausul: ”Den här förteckningen innebär inte att EPA godkänner, rekommenderar, licensierar, certifierar eller bemyndigar användning av den här produkten på ett oljeutsläpp.”
Men det var precis vad EPA gjorde och fortfarande gör utan någon som helst hänsyn till de marina bestånd som kommer att kollapsa på grund av kemikalierna och de grupper av människor som kommer att insjukna och kanske dö på grund av detta beslut.
”Döda havet för att rädda stränderna” tycktes ”kompromissen” lyda. Vilken logik byggde det på? Havet är Modern och flodmynningarna är plantskolor. Om Modern dör, blir det inga barn att kläcka.
Verkligheten är att oljan och de kemiska dispergeringsmedlen medan vi talar här håller på att tränga in i flodmynningarna. Logiken bakom ”kompromissen” fungerar inte.
Som sagt företräder jag räkfiskarna. Jag har medlemmar, vänner och familjemedlemmar som just nu arbetar för att hejda och sanera utsläppet. De berättar för mig om hur BP:s totalt struntar i att ge arbetarna rätt personlig skydds-
utrustning.
Jag har lång erfarenhet av att arbeta med farliga kemikalier förknippade med olja. På 80- och 90-talet arbetade jag vid Brown and Root Industrial Services som arbetsledare, inspektör och uppsyningsman för ett område. Jag övervakade underhållsarbeten på oljeraffinaderier och var ansvarig för arbetarskydd och att få arbetet utfört i tid. Mina arbetares säkerhet och hälsa kom alltid först för mig.
Arbetarna och deras familjemedlemmar informerar mig nu om att inga riktiga andningsskydd delas ut till de yrkesfiskare som anställts.
När petroleum kommer upp till ytan och sprids över vattnet och värms upp avsöndrar det farliga cancerframkallande ämnen och dessa carcinogener är mest koncentrerade direkt över den läckande källan och det omgivande området där mina kolleger arbetar. Inga andningsskydd har delats ut till dem som arbetar direkt över det farligaste området, inte ens som en försiktighetsåtgärd med tanke på att de arbetar tio mil från kusten. När en del personer tog med sig sina egna andningsskydd blev de rentav tillsagda av BP:s representanter på plats att om de bar andningsskydd skulle de avskedas från arbetet.
Mina kolleger oroar sig mer för att förlora sina jobb och de inkomster som de är i desperat behov av för att kunna betala sina räkningar och försörja sina familjer än de oroar sig för sin hälsa. Av åratals egen erfarenhet vet jag att när arbete i farliga omgivningar utförs med rätt skyddsutrustning kan det utföras säkert.
Offrar BP yrkesfiskarnas hälsa och liv för att skydda sig mot de ansvarsfrågor som kan uppstå senare?
Hur skulle vi kunna tro lögnare och mördare när de säger att arbetsplatsen är säker?
Det här är samma spel som Exxon spelade i Alaska för 20 år sedan och Alaskas yrkesfiskare fick aldrig ett öre i gottgörelse från Exxon för sjukdom och dödsfall i samband med saneringen efter Valdezutsläppet. Exxon delade heller aldrig ut några andningsskydd till yrkesfiskarna efter Valdezutsläppet.
Dessa arbetarskyddsfrågor är min högsta prioritet och de måste åtgärdas omedelbart.
Om vi ska tillerkänna BP rättigheter i domstol enligt femte författningstillägget (avsett att skydda enskilda mot statligt maktmissbruk, ö.a.) och tillåta att företaget åberopar förbud mot ”beslag av framtida vinster” för att komma undan det fulla ansvaret för katastrofen, kommer vi att hamna i samma situation som Alaskaborna i Exxon Valdez-skandalen, ett scenario som BP nu använder mot oss.
Det är hög tid för våra folkvalda, departement och ämbetsverk att bryta inflytandet från de stora oljebolagens stora pengar och göra vad de är valda att göra, att representera och skydda folket som har valt dem till deras poster.
USA:s regering måste behandla BP som vad de verkligen är, lögnare och mördare och ta kontroll över denna monumentala katastrof.
Den nuvarande administrationen är vald på en plattform av ”förändring”. Än så länge har den, vad gäller de stora oljebolagen, skött statens affärer lika illa som vanligt. Den enda förändring vi upplevt är att den nya regeringen visat sig ännu mer lättlurad.
På uppdrag av räkfiskarna som jag representerar och de kustsamhällen som håller på att förlora sin utkomst, ber jag er att ta kontroll över situationen som nu tillåts utvecklas okontrollerat.”
Som så många andra i Louisiana som har någon anknytning till räddningsinsatserna mot oljekatastrofen (vilket egentligen alla har) förfäras Guidry av den synbart bristande omsorgen om dispergeringsmedlens inverkan på oljesanerarnas hälsa.
– Det finns fall där kustbevakningen själv har registrerat och dokumenterat flygbesprutning av kustbevakningens fartyg, av plattformar och fiskebåtar med dispergeringsmedel, berättar han. Vår största strid nu är att få människorna att arbeta med skyddsutrustning, och det gör mig så förbannad att vi ännu inte löst detta.
Guidry hör hela tiden direkt från fiskare som deltar i saneringen att de har utsatts för besprutning.
Som om inte detta vore nog har BP, trots ett föreläggande från EPA och kustbevakningen den 26 maj att drastiskt minska användningen av dispergeringsmedel i Mexikanska bukten, enligt nyligen frisläppta dokument från kustbevakningen varje dag efter föreläggandet överskridit gränsen för hur mycket dispergeringsmedel de får använda.
Som alla jag hittills träffat i sydöstra Louisiana är Guidry bara alltför medveten om att, som han så koncist förklarade i sitt vittnesmål, ”helvetet har kommit till södra Louisiana.”
Men han vet att framtiden kan ha ännu värre saker i sitt sköte.
– Om vi får en ny omgång höststormar under augusti, september och oktober, vilket är vår värsta stormsäsong, och den för med sig en klass 3-orkan, kommer vi att få olja och dispergeringsmedel överallt. Varje område i södra Louisiana utan orkanskydd kommer att förlora sina hem, sin utkomst och sina naturreservat längs kusterna.
Guidry talar varmt om hur han brukat fiska tonfisk i det område där det vällt ut olja i Mexikanska bukten.
– Blå, vit och brun tonfisk, marliner och segelfisk, allt finns där ute, säger Guidry snabbt. Den här katastrofen har slagit upp hål i vårt marina ekosystem som vi inte kommer att upptäcka än på länge. Vi vet inte vad vi gjort.
Lite senare inbjuder Guidry oss tillsammans med en del andra vänner på en kort båttur in i ”bayou”, som betecknar Louisianas unika långsamma vattendrag och träskområden, främst kring Mississippideltat.
Han styr sakkunnigt sin båt över vattnet samtidigt som han pekar ut de slumrande resterna av den lokala räkindustrin.
– Nunez Seafood är den enda bearbetningsanläggningen vi har i Lafitte, förklarar Guidry, det var där vi brukade paketera och frysa våra räkor innan de skulle skickas ut över landet. Just nu skulle frysrummet vara helt fullt av räkor.
Tracy Kuhns, verkställande direktör för Louisianas naturskyddsförening för Bayou, åker med oss och ser hur jag stirrar på den tomma anläggningen som också omges av många tomma räkfiskebåtar.
Från en fiskeby har vi förvandlats till en oljestad, säger Tracy när vi drar bort från det tomma skal som brukade vara Nunez Seafood.
Dahr Jamail är en amerikansk journalist som är mest känd som en av de få oberoende journalister
som rapporterade från Irak under 2003 års Irakinvasion. Jamail skriver för bl.a. Inter Press Service nyhetsbyrå och är ofta gäst i Democracy Now!
Översättning: Stefan Lindgren
