Man måste ändå imponeras av moderaternas propagandachef Per Schlingmann. Betänk svårigheterna med att förklara varför storsatsningen på jobb har blivit till massarbetslöshet, varför det proklamerat nyvaknade intresset för välfärden inneburit att den fått krympa till en ”kärna”, som dessutom krackelerar med 25 000 färre anställda, eller varför kollektivavtalen man till synes nyfrälst sade sig ”älska” nu är söndertrasade på många områden i arbetslivet. Genidraget är detta: varför förklara? Istället sätter man igång och talar om annat, slänger in de orden i en tombola på Lustiga huset, tills de är tömda på reellt innehåll.
Med lite djärvhet och mediehegemoni kan man komma långt. Till exempel dithän, att statsministern kan hävda, att det ”har visat sig att både den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”, trots att det ju, helt som väntat, har visat sig, bland annat i regeringens egen budgetbilaga, att det kraftigt ökar inkomstskillnaderna. Men ”berättelsen” är att statsministern intresserar sig för inkomstskillnader, och om man kan hävda vad som helst, kan man hävda också detta.
Genialisk är då också Högeralliansens kampanj på temat ”Framåt eller bakåt?”. Detta är snäppet mer subtilt än ”Bra eller dåligt?” som kampanjslogan. Men den är konsekvent och väl genomtänkt – berättelsen är allt, det politiska innehåll som man önskar framlägga för analys intet.
När Schlingmanns partisekreterarkollega Erik Ullenhag (FP) ska beskriva den senaste förnyelsen, tappar han dock ett ögonblick bort det surrealistiska manuset och säger något substantiellt. Om högern blir återvald bryts den socialdemokratiska dominansen, och ”Sverige kommer att bli mer likt andra länder.”
Det är helt riktigt. Redan efter en mandatperiod är Sverige mer likt andra länder på många sätt.
Sverige hade under decennier väsentligt lägre arbetslöshet. 90-talskrisen och den nyliberala chockterapin gjorde att Sverige ”kom ikapp”, men därefter har arbetslösheten åter varit lägre. Regeringen har bidragit till att svensk arbetslöshet ökat snabbt, och nu ligger nära EU-genomsnittet.
Sverige har haft ovanligt goda sociala förmåner – av många studerade med avund. Nu har sjukförsäkringen försämrats till den grad att desperata människor tagit livet av sig. Och den faktiska täckningsgraden i a-kassan har sjunkit till att bli en av de sämre i Europa.
Skattenivåerna är högre än europeiskt genomsnitt, men regeringen gläder sig över en tydlig nedgång. Vi vet empiriskt att skatteuttag mer likt andra länder gärna också innebär sociala klyftor, fattigdomsnivåer och ekonomisk avmodernisering på nivå med andra länder.
Den höga graden av facklig anslutning är en avgörande förklaring till starka socialförsäkringar och arbetsvillkor i Sverige. Men LO-facken har en kvarts miljon färre medlemmar än 2006. Hotell- och restaurang har tappat 40 procent av sina. Bland ungdomar kryper organisationsgraden ned mot 50 procent. Otryggare anställningar och dyrare a-kassa underminerar därmed slagstyrkan för hela arbetarkollektivet. Så görs Sverige mer likt andra länder även på detta område.
Också de rödgröna behöver en berättelse – en tolkningsram för dragkamperna i denna valrörelse. Låt det bli just detta: Sverige ska inte vara likt andra länder, utan ett ovanligt, rent av exceptionellt land. För det måste vi anställa många fler i välfärdstjänsterna, bygga starkare socialförsäkringarna med höjda nivåer, tak och golv, vända trenden med osäkra anställningar, och bli världsledande på grön samhällsomställning. Världens bästa välfärd utan privata vinster – låt så Schlingmann & co. få berätta om det är framåt eller bakåt.
