Djurrättsaktivisternas högljudda aktion för minkar störde bara talarna före Reinfeldt. När arga moderater slitit bort affischer ur aktivisternas händer gjorde en allt mer självsäker statsminister entré.
Att skrämmas med Mona Sahlin har varit ett välanvänt alliansrecept. Ju närmare valet kommer har dock Reinfeldt snarare framhävt sin egen förmåga. Regeringsduglighet som Reinfeldt anser sig vara ensam om att kunna erbjuda. Utan att nämna namn, antyddes att ekonomin blir som Greklands, Lettlands eller Spaniens om Alliansen inte vinner valet.

Otydliga välfärdsambitioner

Moderaterna har alltid en ”säkerhetsmarginal” när det gäller välfärdssatsningar, enligt statsministern. Att den marginalen har varit väl stor för redan utsatta i samhället, där snart fyra års styre präglats av omfattande uppsägningar i välfärden, A-kasseattacker och sjukförsäkringsdebacle talade Reinfeldt mindre om.
Budskap som ”ambitioner om välfärd” känns i sådana fall som i bästa fall förvirrande. Inte ens ”välfärdens kärna”, som kanske till och med skulle rymmas i något liknande en nattväktarstat, användes. För väljare intresserade av välfärd var statsministerns tal om att det är organiseringen och inte den ekonomiska satsningen på den offentliga sektorn som är det viktiga, ett orosmoment. Bra hade varit att förklara om omorganiseringar på sikt skulle skapa en mer liberal välfärd till skillnad från en traditionell, generellt inriktad. Resultatet blev fler frågor än svar.
Tvetydiga signaler kan bekymra obestämda väljare. De rödgröna anklagades för att inte komma med konkreta förslag. I nästa andetag raljerade Reinfeldt med en lista över föreslagna skattehöjningar från oppositionen.

Skattesänkning – kanske

Sänkt skatt under 2011 kan bara pensionärerna, den stora valfläskgruppen, räkna med. Men däremot sändes tydliga signaler om att Reinfeldt på sikt ändå tänker vara skattesänkare. Dessa ända upp i 20-miljardersklassen, men bara om det finns ett finansiellt utrymme. Moderat politik i dubbel bemärkelse. Moderat både för att skattesänkningar sker i en moderat takt, men även för att det är klassisk moderatpolitik.
Tydligast är annars att Reinfeldt börjat svetsa samman Alliansen. I större utsträckning än tidigare lyfter han fram kompanjonerna Göran Hägglund och Jan Björklund. Om en desillusionerad väljarkår anser att blocken liknar varandra alltför mycket lär dessa faktorer bli avgörande.
Utrikespolitiken, EU, jämställdhet, sjukförsäkringar, klimat och integration (grattis, SD) nämndes i princip inte alls. Så när Wille Crafoord uppmanar ”sjung, annars slutar det illa i september” är det antagligen bara de redan frälsta som låter sig övertygas. För det politiska innehållet var stundtals oklart – något allianspartierna tillsammans måste reda ut för att räta ut fler frågetecken i valrörelsen.