Den Afrikanska unionen (AU) har utropat de kommande tio åren till Den afrikanska kvinnans årtionde. Det ska användas till att främja jämställdheten.
Flera länder i Afrika arbetar för att öka jämställdheten i politiken. Marocko har till exempel ett system som grundar sig på partiernas egen kvotering. Rwanda, Uganda med flera har ett system för könskvotering där varje distrikt representeras i det nationella parlamentet av två kvinnor, och i Burkina Faso måste båda könen representeras med minst 30 procent av kandidaterna inför valen.
I många länder har kvinnor samma formella politiska rättigheter som män, och genom tiderna har Afrika haft flera kvinnliga ledare. Ett par exempel är drottningmodern ”MaMohato Tabitha” Masentle Lerotholi som blev den första kvinnliga ledaren för en självständig afrikansk stat i modern tid, och Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf som år 2005 blev Afrikas första kvinnliga president.
Men formella politiska rättigheter betyder inte jämställd politisk makt. Sexism och patriarkala traditioner och samhällsstrukturer hindrar kvinnor som söker ledarpositioner. Och den som försöker förändra riskerar sitt arbete, sin status och sin popularitet.
Allas möjlighet att delta i politiken handlar om social rättvisa. När man nu beslutar om handlingsplaner för politisk jämställdhet bör man inkludera att även kvinnor ska få höga poster som försvarsminister, finansminister, utrikesminister och justitieminister.
De som har makt bör fatta beslut som främjar jämställdhet, men för att fatta sådana beslut krävs beslutsfattare som verkligen anser att alla människor har samma rättigheter.
Vilka är beslutsfattarna? Vem utövar makten? Dessa frågor bör ställas i varje lokal, regional och nationell församling. I sökandet efter svaren kommer grunderna till ojämlikheten att belysas.
Kvinnor arbetar två tredjedelar av Afrikas sammanlagda arbetstid och producerar 70 procent av kontinentens mat, men har tio procent av dess inkomster och äger mindre än en procent av dess tillgångar.
Att förändra detta kräver strategier och konkret handling. Kvinnor i Afrika behöver mikrolån, jobb och en starkare rätt till egendom. Detta är nödvändigt för en demokratisk utveckling, enligt Världsbanken.
Att kvinnor har samma kapacitet som män – minst – är inte nytt. Men utan politisk jämställdhet får män en oproportionerlig möjlighet att föra fram sina åsikter och intressen. Detta har AU tagit fasta på.