I teorin är borgerligheten väldigt mycket för individualism och tankefrihet. Att gå sin egen väg är något fint som uppmuntras i otaliga filmer, högtidstal och romaner. Också när debattörer idag utger sig för att stå för något ”politiskt inkorrekt” påstår de sig gräva vidare i denna tradition av egensinne.
I realiteten ser den politiska debatten snarare ut som en mobbingscen från årskurs 8. Att gå sin egen väg innebär ofta en Golgatavandring som avvikande. Ta Lars Ohly till exempel. Hans huvudproblem är att ingen annan tycker som Vänsterpartiet, eller hur? Bröstpump? Han sa bröstpump! Hur kan man säga något så dumt? Och Mona Sahlin, då! Det finns typ ingen som gillar henne.
Opinionsbildning idag handlar inte så mycket om att övertyga i sak som att bestämma vad som diskuteras. Och en valrörelse om arbetslöshet och utanförskap, det hade från början dömt Fredrik Reinfeldt till att förlora valet. Men valet 2010 har inte ägnats åt samhällsproblem som arbetslöshet och de möjliga lösningarna på problemet, utan om Mona Sahlins bristande popularitet. Räknat i förstasidor, analysutrymme, rubriker och bilder är detta valrörelsens överlägset mest dominerande tema. Det innebär – troligtvis första gången sedan arbetarrörelsen dök upp i början av 1900-talet – att en opposition granskats hårdare än en sittande regering. Det är förstås ett underbetyg till medierna, som från första start bidragit till att uppfylla en moderat önskedröm om hur valet 2010 skulle formas.
Det är lätt att ge upp inför denna övermakt. Det är också poängen. Borgerlighetens valstrategier påminner om Irakkrigets ”shock and awe”. Den enskilde skall chockas av kraften och hastigheten i angreppet, inse att hon omges av en överväldigande styrka och lägga ned sitt motstånd.
Det första man måste inse är att denna medie- och kampanjvärld, som själv tror sig närmast allsmäktig häpnadsväckande dåligt speglar verkligheten. Medan Mona Sahlin vecka efter vecka sågas jäms med fotknölarna i medierna är det nästan jämnt i opinionsundersökningarna i verkligheten. Inte ens undersökningarna själva är speciellt överens om hur opinionsläget är.
Inte heller någon av valets huvudaktörer agerar som om det vore över. Om Moderaterna trodde det här valet var över – skulle de verkligen spendera allt sitt krut på att knacka dörr in i det sista?
Så när Dagens Nyheter i sin vanliga kampanjstil basunerar ut budskapet att rödgröna väljare inte längre tror på valseger (2/9) förstår man snart att den riktiga nyheten i själva verket är att det är väldigt många som inte bestämt sig för vad de skall tro – och att det är just därför DN vill säga att kampen redan är över.
Det andra är att det finns något negativt med det mycket ensidiga och enfaldiga. EU-folkomröstningen 1994 var en föregångare till årets valkampanj, just därför att mönstret med massiv, ensidig propaganda skulle få människor att ge upp allt motstånd. Men medan folkomröstningen vanns med en hårsmån av ja-sidan bestraffades ja-sidans partier med usla röstetal i flera val efteråt. Ilskan över manipulationerna var också ett skäl till att nej-sidan vann när man såg samma trick upprepas i EMU-folkomröstningen 2003. Människor gillar inte känslan av att bli styrda av en kompakt medial elit – givet att de får ett bra tillfälle slår de ofta tillbaka.
Det tillfället finns just nu. Nu har borgerlighetens PR-maskineri och press haft sin fest. De har sannerligen fått sitt sagt. Vi skall inte bry oss överdrivet om siffror om arbetslöshet, utan lita på Fredrik. De har skrattat och häcklat de rödgröna, medan familjer vräks i spåren av den ekonomiska krisen.
Deras starkaste argument är att de utmålas som det vinnande laget. Det finns idag inte så få människor som också röstar högerut i huvudsak därför att de vill betrakta sig som en del av samhällets vinnare. Men i själva verket är det ett svagt argument. Ett underbetyg åt hela deras samhällsverk. Att det ska vara viktigare att stå på det vinnande lagets sida än att stå för sin åsikt. Och att man om man röstat på förloraren, skall känna sig som en förlorare. Frågan i slutändan är hur många som vill bo i ett sådant land.
Demokrati har aldrig handlat om att rösta fram den som är mest populär hos samhällets elit. Det är inte heller frågan nästa söndag. Då går vi till val för att forma en framtid.
