Allt kändes väldigt svart morgonen den 20 september, jag var nog inte den enda som både somnade och vaknade med tårar på kinderna. Hej då välfärdssverige, hej din rasist. Jag gick tidigare från jobbet och shoppade nya sneakers för att dämpa ångesten. Jag funderade på att lämna politiken för ett tag och återuppta partylivet. Sen fick jag höra detta: Vänsterpartiet har fått 700 nya medlemmar dygnet efter valresultatet! Yes, det finns hopp.
Nya medlemmar gör bäst nytta om de organiseras. Vi behöver få folk i arbete, nu. För att lyckas med det behöver vi skapa spännande politiska projekt som kan engagera människor. I söndags när vi valspurtade i Rinkeby kom en ung kille fram till mig och sade ”Jag hoppas ni kommer hit efteråt också och inte bara under valet”. Jag tänkte att det hoppas jag också. Med tanke på alla nytillkomna medlemmar och den efter-valet-ilska folk upplever finns det stora chanser att bygga upp något nytt. Något som varar längre än en månad vart fjärde år. Kanske en ny politisk maktfaktor i Sverige?
I vissa områden i Rinkeby var det bara varannan människa som gick och röstade, den andra hälften kände att deras röst inte var något värt. Människors upplevda maktlöshet är bra för högern men den är dålig för oss. Vänsterns uppgift måste nu vara att organisera människor i storstädernas ytterförorter. Vi vill få med de kaxigt blattetjerna, de kämpande mammorna, gubbarna på torget och kidsen utanför T-banan i en massmobilisering. Vi behöver ta tillbaka makten över våra liv.
Visst känns det fortfarande svart mellan varven men det är dags att torka tårarna. Vi har en stor uppgift framför oss. Sverige har kanske aldrig haft så stort behov av en stark och handlingskraftig vänster som nu.
