Bara titeln gjorde mig glad i flera dagar. Det kanske säger en del om valrörelsen. Henrik Berggrens biografi över Olof Palme; Underbara dagar framför oss (Norstedts) är en tegelsten i raden om Palme som kommit de sista åren. Berggren, vänsterliberal ledarskribent och tidigare kulturredaktör på Dagens Nyheter skriver genom Palme en vindlande historia över Sveriges moderna historia. Han fortsätter på så sätt sin tråd om svenskheten som han förtjänstfullt tecknat i sin bok Är svensken människa?
Palmes barndom och ungdomsår i våningen på Östermalm i en högborgerlig adelssläkt skildras ingående. Bilden av en dynamisk, socialt engagerad familj med flyktingerfarenheter tecknas färgstarkt som en slags stockholmsk Buddenbrook. Det sena 1800-talets Stockholm var en miljö som också, mitt bland alla klasstrukturer, ståndssamhälle och sunkig sexualmoral, rymde frizoner av modernitet. Delar av familjen Palme verkar ha rört sig i ett sådant rum. Liksom Yvonne Hirdman och Ulrika Knutsson skildrat tidigare fanns i dessa liberala rösträttssträvande miljöer också plats för starka kvinnopersoner. Palme kom att som faderslös formas starkt av dessa starka kvinnor.
Han var annars ett sjukligt barn som dras till böcker, men som senare under uppväxtåren drivs av stark kroppslig revanschism; idrotten och tävlandet lockar honom. Han ville vara bäst, i täten. Denna alldeles särskilda vinnarinstinkt kommer att följa honom livet ut; driva honom till främsta ledet var helst han dyker upp, inom studentrörelsen, socialdemokratin, internationellt. Ofta vara honom till hjälp att samla den energi som krävs för toppresultat. Men ibland också lägga krokben för sig. Berggren psykologiserar Palme, men mycket faller på plats. Genom idéhistorisk nit visar han hur just modernitets och jämlikhetsambitionerna som sedan blev utmärkande drag i Palmes politik och retorik planterades i barndomen.
Sedan hade Palme tur också. Han befann sig som det ter sig från vår horisont precis på rätt plats vid rätt tillfälle, men snarast var han kanske en ovanligt lämpad person att kunna inta många roller på olika platser under detta brinnande 1900-tal. Han blir ledande studentpolitiker i SFS på ett bananskal. Upplyft direkt till ledningen och sedan vidare ut i det kalla krigets internationella studentrörelse. Palme var redan då antikommunist och deltog i västmakternas kamp mot den i tidigt 1950-tal kommunistdominerade studentinternationalen. Palme får väststudenterna att bryta sig ur, men COSEC som bildas finansieras av CIA som en del av kampen mot kommunismen. För de till vänster som är kritiska till Olof Palme är kopplingen till hans senare inblandning med IB och Guillou/Bratt-affären lätt att ana. Berggren gömmer Palmes egen delaktighet under naivitet och ungdomlig okunskap. Samtidigt är det svårt att tro att en mycket begåvad, organisatoriskt driven ung man inte undrade varifrån alla pengar plötsligt kom för resorna, hotellen, kampanjerna för den nya studentinternationalen. Men i dessa tidiga år formas en hållning som är förvånansvärt konstant genom hela hans politiska verk: kampen för demokratin, små staters rätt att stå fria, insikten om jämlikheten, hans antikommunism och antikolonialism. Till skillnad från de flesta andra socialdemokratiska antikommunister skilde Palme på kommunismen hemma i Västeuropa som han bekämpade och den antikoloniala motståndsvåg i tredje vägen som ofta gick genom marxism-leninism som han stödde. Palme förstod att de länder som nyligen befriat sig från kolonial övermakt valde en socialistisk väg – men inte var redo för en socialdemokratisk utveckling.
Annars är det som medskapare av världens mest moderna välfärdssamhälle Palme framstår som mest intressant idag. Vad tillförde han arbetarrörelsen? Som assistent till den insuttne Tage Erlander var det just det moderna i välfärdsstaten Palme förde in. Fortfarande vid mitten av 1950-talet var nästan allt ännu ogjort. Folk bodde trångt, en majoritet i ”ett rum och kök eller liknande”. Socialdemokratin som kommit till makten 1932 hade börjar reformarbetet, men socialpolitiken var relativt rudimentär. Kriget hade kommit emellan. Märkligt nog växer också Erlander fram som en gigantisk politiker här. Bilden av den grubblande depressive värmlänningen höjs plötsligt över sig själv. Idag är det lätt att se socialdemokratins långa regeringsinnehav som en dans, bokstavligen på rosor. Men makten höll flera gånger på att gå över till de borgerliga. Bertil Ohlins folkparti kände segervittring. Men varje gång lyckades man vinna och hemligheten var politiken.
Ja just det, politiken. Minns ni den? När partier – i Sverige socialdemokraterna – skapade ett politiskt klimat genom den politik de förde, reformerna de genomdrev. Socialdemokratin som vacklar till flera gånger i slutet av 1950-talet, är nära att falla, konstruerar ett djävelusiskt raffinerat ATP-förslag som splittrar borgarna på två olika linjer; vinner folkomröstningen; vinner ett extrautlyst nyval och sitter sedan i arton år till. ATP-striden blev en formerande kraft för socialdemokratin själv.
Man hade lärt sig att göra politik genom att föra fram radikala sociala reformförslag, skapa konflikt och sedan ta ett kliv framåt. Arbetarrörelsen var inte som många trodde på 50-talet dömd till undergång. Erlander och Palme talar öppet om ideologiska konfliktlinjer, öppnar för kompromiss för att sedan sluta sig till konfrontation, men hela tiden: konfliktperspektivet. Berggren skriver flera gånger att Palme innebar slutet för socialdemokratins klasspolitik, men det är bara en halvsanning; istället var det början på ett nytt modernt klasspektrum där löntagarna förenas över fackgränserna i ett nytt välfärdskontrakt. Bara genom reformer som å ena sidan förenade stora löntagarkollektiv kring en generell välfärdspolitik samtidigt som man å den andra manade till ideologisk konflikt mot de borgerliga partierna hade man en chans. Kampen handlade om människornas tänkande, deras inställning till välfärden, men redskapet man förfogade över var politiken, reformer och framtidsutsikter som förenade och skapade konflikt. 1960-talet och 70-talet blir sedan de stora reformernas tid när välfärden byggs ut, kvinnor frigörs från hemmen och utbildningssystem och arbetsliv moderniseras.
När man nu rör sig i resterna av en valrörelse som varit allt annat än klar, där de underliggande konflikterna om inte dolts så kommit upp för sent, kan man känna att dagens socialdemokrati och vänster måste lära sig hur man gör politik igen. Vad hjälper det hur bra pr-strategi man har om man inte har någonting att förmedla?
Palme får gå den reformistiska skolan vid Erlanders sida och sedan ta över SAP själv 1969. Sverige var ett litet välbestyckat västligt land som höll sig neutralt men med Europas kanske starkaste flygvapen. Kampen för en svensk atombomb förlorade partiledningen mot kvinnorna, SSU:arna och kommunisterna. Idag är vi nog alla glada att Sverige inte blev en kärnvapenmakt.
Berggren har en i grunden positiv syn på Olof Palme men som många liberaler vill han gärna se historien utvecklas genom en räcka starka personligheter som griper in i skeendena. Rörelsen bakom försvinner lätt. Men just genom att vara en slags mentalitetshistoriker slipper Berggren gå i den stora liberala fällan: hjälteporträttet och istället går han i den lilla: att alla är liberaler, egentligen. Här har nog hans långvariga närvaro på DN skadat honom. Han ser liberala frön i alla från Palme till Erlander medan Bertil Ohlin som ju var liberal betecknas som de facto socialdemokrat. Men någonting kommer Berggren på spåren. Den individuella friheten kan bara skapas genom ett starkt samhälle. Vi fick trygghetssystem som ger individuella rättigheter och inkomstskydd istället för grundtrygghet och rättigheter kopplade till familjen.
Berättelsen om Palme blir berättelsen om socialdemokratin, men också om hur man gör politiken stark. Den senaste socialdemokratiska regeringsperioden 1994-2006 innebar inga stora maktförskjutande reformer, inga nya steg på samhällsbygget. Det är inte socialdemokratin som är död, utan reformismen som behöver väckas till liv igen.
