Villrådigt klagar rödgröna skribenter: Vad gjorde vi för fel? Gick vi för långt åt vänster med för många eftergifter åt det fortfarande K-märkta V? Eller gick vi för långt åt höger genom att anpassa oss för mycket till mittenväljare och regeringspolitik? För mig ekar det ganska tomt. Är det kanske själva vänsterhögerskalan som är missvisande?
För den svenska och större delen av den europeiska vänstern har (ny)liberalismen länge varit högerns ideologiska etikett. I USA är det tvärtom: vänstern är de liberala och de fåtaliga socialisterna, högern är de konservativa, en skala som vi hade också här för 100 år sedan. Och är den skalan egentligen inte mer adekvat? Sverigedemokraterna placerar vi längt ut till höger. Och de är ju knappast några liberaler. Och ingen talesperson är mer liberal i flyktingfrågan är Kalle Larsson. Extremhögerns projekt är att rädda den nationella välfärdsstaten från all slags globalisering. Enligt den vedertagna skalan är de därmed vänster i allt utom synen på invandrare och flyktingar, där vänstern är de mest liberala. Då är det också logiskt att SD är överens med de som brukar kallas V:s vänsterfalang om att Sverige skall lämna EU.
Jonas Thunberg ville i förra veckans Flamman haft med Joseph Stiglitz och Paul Krugman, som sagt att Chicagoskolan ligger på historiens sophög, i den svenska valrörelsen. Bra! Stiglitz vill att rika länder skall liberalisera sina patentlagar och öppna upp sina marknader för fattiga länder utan att ställa krav på motprestationer. Krugman vill omvandla EMU till en politisk union i vilken den ekonomiska politiken drivs enligt keynesianska principer.
Till sist vill jag också instämma med Aron Etzler som manar till debatt över partigränser. Själv lämnar jag gärna interna partidiskussioner för att i stället vara med och bygga 2000-talets tredje internationella vänsterrörelse. Den tredje vänster som förenar det bästa av 1800-talets vänsterliberalism, 1900-talets arbetarrörelse med kvinno-, solidaritets- och gröna rörelser.