– Officerarna på Titanic gjorde först misstaget att styra in i isberget, sen forsatte de med full fart, så hela fartygssidan revs upp under vattenlinjen. Detta är som en metafor av vad som nu sker i vårt land. Genom att fortsätta full fart med samma kurs så gör regeringen två raka misstag. Vi måste sakta ner och ändra kurs innan obotlig skada åsamkas vårt samhälle och vår ekonomi.
De allvarliga orden framförs av generalsekreteraren för Irlands LO, David Begg. Men det politiska etablissmanget på Irland lyssnar inte på någon som motsätter sig åtstramningspolitiken. Regeringen, som är en allians mellan högerpartiet Fianna Fail och det gröna partiet, säger att det gigantiska budgetunderskottet måste under tre procent redan 2014. Nya hårda åtstramningar väntas i december. Förra årets budget medförde att de offentliganställdas löner sjönk med upp till 16 procents arbetslöshetsersättningar sänktes och all offentligt finansierad verksamhet skars kraftigt ned.
– Regeringen genomför det mest systematiska angreppet mot det arbetande folket i modern tid, konstaterar Irlands LO-ordförande Jack O’Connor.
Han varnar för att efterfrågan kan sjunka så lågt att landets ekonomi helt stannar av.
De välbeställda har gått helt fria. Inga höjda skatter för de rika. Två av tre bankdirektörer sitter kvar på sina toppjobb trots att det var deras spekulation som orsakade Irlands kris. Korrumperande vänskapsband i samhällets elit bidrar till krisens fördjupning. Irlands ekonomi var fram till kraschen hösten 2008 framhållen som den nyliberala framgångssagan; ”den keltiska tigern”. Man lockade transnationella företag med EU:s lägsta företagsskatter. Exporten ökade snabbt. Byggindustrin blomstrade. Det behövdes mer arbetskraft. Hundratusentals polacker och balter kom till Irland. Men ekonomin ändrade karaktär, spekulationen växte, tomter och byggprojekt snurrade i en växande prisbubbla. Enstaka personer som varnade för den osunda utvecklingen hånades. Sommaren 2007 sade dåvarande premiärministern Bertie Ahearn i ett tal på Irlands LO–kongress att ”jag tycker att de som säger att vår ekonomiska utveckling inte är hållbar, bör begå självmord”. Cynism och uppblåst självsäkerhet präglade maktens män.
Drygt ett år senare skakade den globala kapitalismen av sin värsta kris i modern tid. De avreglerade marknadernas banker var tvungna att ropa på statens hjälp. Natten den 29 september 2008 förklarade skräckslagna bankdirektörer för den irländska regeringen att bankerna skulle kollapsa om inte staten ingrep. Dagen efter deklarerades en statlig bankgaranti på 400 miljarder euro. Anglo Irish Bank visade sig snart vara den värsta syndaren. Dess tidigare omsvärmade direktör Sean Fitzpatrick erkände att banken tagit lån på 80 miljarder euro som hemlighållits för aktieägarna. Under de följande två åren bjuder Anglo Irish på nya skrämmande hemligheter. Hittills har enbart den banken kostat skattebetalarna mer än 29 miljarder euro. Alla bankerna tillsammans har kostat ofattbara 50 miljader euro, en summa som kan stiga ytterligare.
Irlands budgetunderskott beräknas på grund av bankstödet uppgå till 32 procent av BNP för 2010. En siffra som finansminister Brian Lenihan själv kallar ”skräckinjagande”. Irland balanserar på kanten till avgrunden. Internationella kreditvärderare varnar för att landet kan ges ett sänkt kreditbetyg vilket kommer att dra upp priset på nya lån. Irland riskerar att ställas utanför kapitalmarknaden, förlora sin redan begränsade självständighet och i praktiken styras av IMF.
Folkets vrede var till en början massiv. Den irländska fackföreningsrörelsen kunde förra året mobilisera hundratusentals människor i gigantiska demonstrationer bakom parollen”Det finns en bättre och rättvisare väg”. Sedan dess har det blivit svårt. Folk är skrämda. Den 29 september i år kom bara 2 000 personer när LO kallade till protest. Den officiella arbetslösheten är 455 000 personer eller 14 procent. Emigration är åter en deprimerande irländsk realitet. 100 000 arbetare förväntas lämna landet nästa år. Den växande oron präglade det så kallade Croke Park–avtalet i våras, där LO lovade fred på arbetsmarknaden mot ett ganska löst löfte om inga avskedanden eller lönesänkningar i offentlig sektor. Regeringen lär knappast följa avtalet. Å andra sidan saknar LO strejkfonder, så det blir svårt att slå tillbaka.
Hoppet står till ett nyval. Den sittande regeringen kan snart förlora sin knappa parlamentariska majoritet byggd på några oberoende parlamentsledamöter. Labour, som samlade 10 procent i senaste valet, ligger över 30 procent i opinionsundersökningar. Labour motsatte sig redan 2008 den ursprungliga bankgarantin. Detta till skillnad från vänsterpartiet Sinn Fein som förvånade många med att stödja regeringen i den omröstningen, även om partiet kritiserar åtstramningspolitiken. Labourledaren Eamon Gilmore har ett budskap som ligger nära LO i synen på krisen; ”Nu krävs investeringar, hjulen måste komma igång igen”.
Men en Labour–seger i valet ger inga garantier. De måste bygga sin majoritet med högerpartiet Fine Gael. EU-kommissionen har dessutom deklarerat att en ny regering inte får avvika från den nuvarande regeringens kurs. Den irländska arbetarrörelsen står inför svåra utmaningar.
