I stort har Vänsterpartiet genomfört en av sina bästa valrörelser på år och dar. Centralt levererade partistyrelsen en välkomponerad kampanj och idoga utspel i konkreta och relevanta frågor. Efter att lokala initiativ sjösatts för mer gräsrotsaktivism och utomparlamentarism i kölvattnet av Trondheimsinspirationen för några år sen var förutsättningarna goda. Vi har alltså gjort mycket utefter de förutsättningar som fanns med få medlemmar, lite pengar och frånvaron av en egen medieapparat. Ändå materialiserades inte ansträngningarna i form av ökat väljarstöd.
För att identifiera de verkliga problemen måste alltså blicken höjas, debatten måste öppnas upp och bli verkligt strategisk.

Vi är ett parti sprunget ur arbetarrörelsen med sikte på arbetarklassen. I Sverige är arbetarrörelsen, mer än i andra jämförbara länder, stenhårt förknippad med socialdemokratin, där särskilt personalunionen mellan LO och Partiet gör det svårt för andra krafter att bryta sig in.
Och låt oss vara ärliga. Inget parti med rötter i brytningen 1917 mellan leninister och reformister har med framgång gjort sig relevanta i breda löntagargrupper efter murens fall. Det är som om att själva det snart hundraåriga arvet ligger som en våt filt över potentialen.

Frågan är: Hur kan Vänsterpartiet bli en organisation dit människor söker sig för att det upplevs som ett kraftfullt vapen mot nedskärningar, privatiseringar, lönedumpning och försämrade villkor på arbetsmarknaden? Eller är vi nöjda med att vara kraften, till vänster om den stora aktören, som alltid får spela andrafiol och endast växer tillfälligt när socialdemokratin gör en alltför stor högergir?
Under hela efterkrigstiden har det varit socialdemokratin som får medlemmar, röster och makt för att alla vet att det är där besluten fattas, det är dit man ska söka sig för att omforma samhället. Just den allmänna känslan är vad som måste programmeras om, ifall V ska bli ett tvåsiffrigt parti och få verklig makt att genomföra sitt program.

Det rödgröna samarbetet blev, förutom valförlusten, förmodligen bättre än vad många kritiker hade trott. Men i det är Vänsterpartiet, så länge man ingår, förpassade till sidlinjen. För att ett parti till vänster om socialdemokratin ska kunna ta över dess roll kan inga avtal ingås med densamma, våra händer får inte vara fjättrade. Här finns ett tydligt vägval. För ingen tror väl på allvar att vi kan samarbeta med den part som vi på samma gång försöker undergräva?
Men vi har samtidigt tur. För aldrig har väl tiden varit så mogen för en total ommöblering av landets progressiva rum som nu, när socialdemokratin inte bara i Sverige utan över hela Europa är lamslaget av en total oförmåga att hitta de eller det subjekt som ska bära fram en ny reformvåg.

Vi kan välja det rödgröna samarbetet, men då måste vi inse att det bygger på en intern arbetsdelning där vänstern har sin nisch och de två andra partierna likaså, och att de svårligen kan överträdas utan att samarbetet krakelerar. Vi tilldelas en form som vi inte tillåts att växa ur.
Vi kan också välja att gå vår egen väg och försöka formulera en ny relevant vänster för 2000-talets utmaningar, installera strategier för att ta bollen från socialdemokratin och sätta agendan genom rörelse. Det skulle kräva en nästan övermänsklig ansträngning och utmana många ingrodda föreställningar om vad partiet är och kan vara. Och notera: Det handlar alltså inte om att ställa sig utanför och skrika i hopp om att missnöjda socialdemokrater söker sig till oss. Det handlar om att omdefiniera politikens spelplan. Det handlar om att ha och utstråla makt.
Större fokus måste, vad vi än väljer, läggas på studier av det här specifika klassamhället, dess motsättningar och konflikter, hot och möjligheter. Var kan vi intervenera? Var kan vi hämta kraft ifrån, vilka grupper stödjer våra förslag, hur kan vi bli farliga? Det handlar om skillnaden mellan att vara ett parti för dem som tycker som vi och ett parti för dem som upplever vår organisation som en lösning på sina problem.

Jag efterlyser en öppen strategisk debatt där fokus ligger på frågan om hur vi ökar partiets inflytande utanför de valda församlingarna genom ny och nygammal maktutövning. I Nederländerna sköter Socialistiska partiet sociala centra i förorterna och i Baskien har den separatistiska vänstern en krogkedja. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay och sköter driften av flera av Wikileaks servrar.
Hur skulle Vänsterpartiets projekt se ut? Det är vad vi borde prata om.