Lokaltidningen hade ett reportage om kriminalitet bland ungdomar. Rubriken var ”Papporna måste stoppa brotten”. Ungdomskriminalitet är tydligen inte polisens ansvar, inte heller socialtjänstens, politikernas, eller skolans. Ungas brott är inte ens föräldrarnas ansvar, det är de patriarkala familjeöverhuvud…– nej, förlåt – pappornas ansvar.
Nu tror jag inte att det var så rubriksättaren menade. Men det visar ändå på en märklig syn på kvinnors respektive mäns förmåga att vara föräldrar.
Självklart är det bra med män som tar ansvar och har bra kontakt med sina barn. Jag är den första att uppmuntra det. Det jag stör mig på är ensidigheten i den typen av resonemang som poppar upp här och var. Många barn till ensamma mammor klarar sig alldeles utmärkt, samtidigt som andra blir kriminella just för att de har vuxit upp med sina pappor som förebilder, men det problematiseras inte. Det diskuteras inte heller hur ensamma föräldrar (i många fall mammor) ska få mer stöd. Istället är det en obehaglig ”tillbaka till kärnfamiljen-moral” som vädras.
På nätet frodas den så kallade papparörelsen som ibland även får utrymme på debattsidor och i tv-program. Rörelsen innehåller allt från män med relativt förnuftiga åsikter som vill vara aktiva föräldrar till hatiska rättshaverister. På en av de största svenska papparörelsebloggarna hävdas att socialtjänsten uppmanar mammor att – falskeligen får man förmoda – anmäla sina barns pappor för brott. På samma sajt uppmanas män att bojkotta de medlare som familjerätten utser.
I USA har kvinnoorganisationer varnat för att det som kallas för papparörelser i många fall lägger sin energi på att demonisera ensamma mammor och till varje pris propagera mot skilsmässor, snarare än på att vara delaktiga i sina barns liv. Jag hoppas att rörelsen inte får fäste i Sverige.
