Malmö. Staden verkar inte lämna någon oberörd dessa dagar. Sverigedemokraterna har utnämnt den helvetet på jorden. Som en trolig sympatisör en gång sade till mig. ”Malmö är förlorat”. ”Till kriminalitet och invandring”, lade han till, för säkerhets skull, om jag nu inte hade fattat. Stadens stora tidning Sydsvenskan svarar med en kampanj, ”Vi älskar Malmö!”
Kritiken, mot att på högsta politiska nivå koppla ihop den ensamme galningen med ”invandringspolitik” genom att skicka migrationsminister Erik Ullenhag till Malmö och inte justitieministern, är mer än rimlig.
Men nog är debatten om Malmö lite enfaldig nu? Ska vi tvingas vara för eller emot en hel stad? Eller en stadsdel, för den delen? Oavsett vilken politik som förs?

Rosengård har stått i fokus för mycket av debatten. Själv bodde jag länge i Rinkeby i Stockholm. Miljonprogram med stora sociala problem men också med fina sidor, då som nu. Men inte ville jag, av rasister, tvingas till omdömen som ”jag älskar Rinkeby”? Eller ”jag älskar Stockholm”?
Vänsterpolitik borde istället rikta in sig på att lösa de problem som bevisligen finns i många av landets miljonprogramsområden. Istället för att acceptera spelplanen, ”för eller emot”, borde man gå rakt på politiken.
Här duger inte heller att bara hänvisa till den höga arbetslösheten och vad den gör med människor. Med nuvarande ekonomisk politik lär ju den höga arbetslösheten bli kvar ett tag. Även med hög arbetslöshet finns mycket att göra. Både offentlig sektor och rättsstat måste till exempel fungera även i områden med hög arbetslöshet.