Socialdemokratins försvagning gör att Vänsterpartiet måste ta större ansvar för förekomsten av en såväl systemkritisk som bred och resultatinriktad vänsteropposition. Organisatoriskt genom att fullfölja den omställning till ett rörelseparti som partiet länge diskuterat.
Politiskt var genomslaget för kravet att stoppa vinster i välfärden en bra början. Problemet var att det tog en hel mandatperiod att komma fram till denna profilfråga. Och att vårt negativa budskap (vinstbegränsning) kommunicerades – och togs emot – bättre än det positiva (bygg världens bästa välfärd). Vänsterpartiet har länge snarare varit det bromsande än det visionära alternativet till sossarna. Vi har hållit emot högervridningen och fördröjt årets nederlag för arbetarrörelsen. Men när proteströster för oss till maktställning (som 1998) förväntar sig folk efter ett tag något framåtsyftande, annars övergår protesten snart i desillusion.

Några förslag på åtgärder är följande.
För det första att utveckla, och enträget nöta in, en världsbild som synliggör den ekonomiska makten och motsäger den reinfeldska ”ni-struntade-i-arbetslöshet-och-utanförskap”-berättelsen. Det skulle kunna låta ungefär så här:
”Tidigare rödgröna majoriteter misslyckades med att bekämpa arbetslösheten och minska klyftorna. Eftersom vi inte tillräckligt utmanade de storbolag som skapat såväl finanskrisen och arbetslösheten som klimatkrisen och den orättvisa världsordningen. Men regeringen har gjort allt värre, eftersom den aktivt stärkt samma bolagsdirektörer. Vi har nu utformat en politik som sätter jobben, välfärden och klimatet före storbolagens vinstintressen. Denna förutsätter att Sverige och Europa återupprättar en självständig utrikes- och försvarspolitik och slutar svälta ut våra ekonomier för att bekosta USA:s krig och underskott.”
Det senare kan bli nog så avgörande. Det är ingen slump att USA försökt slösa sig ur sin kris, medan Europa sparar sig allt djupare ner i sin. Dagens internationella maktförhållanden passar både USA:s och Europas borgarklasser, men missgynnar Europas ekonomi, stärker vårt beroende av USA och pressar oss att överge våra välfärdsmodeller. Europas allians med USA motiveras av att ingendera orkar hålla Syd på mattan själva. Men det är ju det som är möjligheten. Att ett Europa som bryter med USA skulle kunna öppna för såväl en progressiv utveckling här hemma, som en mer jämlik världsordning och hantering av klimathotet.

För att konkretisera visionerna behöver vi utveckla vår välfärdspolitik. Men motsättningen i ”Världens bästa välfärd utan privata vinster” kan också utvidgas till fler områden.
Demokratin, jobben, klimatet, fred, billiga bostäder, högre löner och bättre arbetsvillkor (inte minst för kvinnor i välfärden) – står i motsättning till vinstintressena i dagens allt mer ”senila kapitalism”. Vi behöver också samarbeta brett och stärka vår position när det gäller ekonomisk politik och sysselsättning. Där sossarna varken har svaren eller tillräckligt starkt förtroende längre.
Slutligen kräver detta skarpare analyser av samhället, genomtänkt internationellt samarbete och starkare opinionsbildning. Vilket inte växer fram av sig själv. Vi måste avsätta i alla fall några resurser och människor till studiearbete, teoretisk debatt och opinionsbildning (mediepolitik och tankesmedjearbete till exempel). Men framför allt använda alla resurser vi har på ett sätt som hänger samma med det politiska projekt partiet bedriver. Då kommer detta partiet till långt större nytta än om det bara genomförs ”för att vänsterpartier ska göra sådant”.