Jag har bott i förorten hela min uppväxt. Jag gillade verkligen Akalla och Tensta. Jag har aldrig haft problem med det de kallar för segregation. Ibland undrade jag varför så få personer med helsvensk bakgrund ville bo där med oss, men jag bekymrade mig inte så mycket mer om det. Min identitet och kärlek låg i förorten. Sen träffade jag min pojkvän, min andra kärlek, och flyttade hem till honom. Vi bor mitt i smeten, i Stockholms innerstad. Jag trivs bra. Men min identitet är rubbad och jag känner mig lite som en svikare.
Det brukade vara ett arbetarområde, Bondegatan skär tvärs genom området. Men idag är alla kommunala hyresrätter omvandlade och de som bor kvar har köpt sin lägenhet för några miljoner. Vi bor i en av de få hyresrätter som finns kvar, värden är privat. Idag är det ett område i Södermalm som av de hippa kallas för SoFo (South of Folkungagatan). Det är ett område där bagerierna bloggar om veckans surdegsbröd, där latte-mammorna trängs i fiken, där barerna flockas efter varandra och där man kilar ned till 7-eleven i mjukisbrallor för att köpa en kaffe.
En del av mig gillar att bo här. Promenadavstånd, känslan av lyx… Men jag har alltid haft en rivaliserande känsla av att det är något som inte stämmer. Jag kunde inte sätta ord på det förrän nyligen. Segregationen! Det finns knappt några utomeuropeiska efternamn i min trappuppgång. Och situationen är inte unik. Jag kan känna mig som en gäst på besök. Trots det kommer jag nog ändå bo kvar här några år, möjligheten är unik och kommer aldrig tillbaka. Men om jag någon gång får barn kommer jag förmodligen flytta härifrån när det blir dags för dagis. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett område som jag gjorde, där det finns en blandning av människor. Ett område där invandrare inte bara är sådana man läser om i tidningen utan en riktig människa man kan bli kompis med eller förälska sig i.
