Politiskt har Wikileaks insats varit av ytterligt stor betydelse för att avslöja imperialismens ansikte. Just därför bör man diskutera Assange.
Vad sakfrågorna – våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång – beträffar vet jag inte annat än vad åklagaren meddelat pressen. Den juridiska gången är dock märklig. Den påminner mest om femtiotalsaffärerna. Vilket också innebär att vi om Assangeaffären – som om dessa för 60 år sedan – oavsett utgången aldrig kommer att få veta hur det hela gått till.

Däremot finns principfrågor. Hur det än går med åklageriet har Assange begått tre fel.
En grundregel inom alla politiska organisationer – befrielserörelser eller partier – jag känt till är att den som är utomlands på uppdrag icke får blottställa sig genom känsloförhållanden. (Att vissa befrielsrörelserepresentanter på 1960-talet gifte sig europeiskt innebar att de blev odugliga och inte på meningsfullt sätt kunde återvända hem).
Speciellt gäller det om vederbörande – som nu Assange – genom sin kunskap och sitt beteende innebär ett hot mot en stormakt. Vederbörande måste då avhålla sig från varje intim kontakt.
Att inte göra det leder som i Assanges fall till polisingripanden (det oavsett om partnerna varit medvetna agenter eller blott omedvetna brickor) eller som i Roger Casements att han hängs (Casement var bög som de flesta britter i motsvarande höga ställning, men man kom på hans anteckningar om det och använde dem för att lägga snaran om hans hals).
Om Assange inte förmått leva som totalt avhållsam munk kunde han gått in i en mörk garderob (utan övervakningskamera) och runkat. Men aldrig någon nära kontakt!
Hans andra fel var att han inte satt sig in i sexuallagstiftningen i Sverige. Den är på sitt sätt lika extrem som i vissa delstater i Förenta staterna. (I båda fallen av de bästa och mest ideala – fast ofta motsatta – skäl.) Jag har själv varit ytterligt försiktig när det gäller svenska kvinnor som jag inte känt mycket länge och mycket väl.

Hans tredje fel var att han överskattade det svenska juridiska skyddet för såväl politisk yttrandefrihet som personlig integritet och tänkte sig bli skriven här. Själv vill jag i det längsta söka slå vakt om såväl Tryckfrihetsförordning som de kvarvarande officiella skyddsnäten.
Men jag vet – av erfarenhet – att alla mina brev och telefonsamtal och numera mejl ända sedan jag kom till Sverige igen 1940 kan registreras och kontrolleras av vederbörande politisk polismyndighet. (Korta perioder har man i Sverige av taktiska skäl blott låtsats att det inte varit så.) I det fallet har det inte varit någon skillnad mellan Sverige, DDR, Frankrike, Förenta staterna – eller Indien. Det är bara att iaktta försiktighet (och inte som de stackars om svensk politisk verklighet okunniga muslimerna i Göteborg tala i telefon på främmande språk om sin huvudvärk så att polisen rycker ut med skarpladdade gevär och allt).

Därtill kommer att Assange inte tyckts medveten om att Sverige som stat befinner sig i samma tveksamt dunkelt subsidiära lydnadsförhållande till Förenta staterna som i min ungdom till Tredje riket.
Men hur det nu kommer att gå med Assange vet ingen. Vi får se.