Jag kan inte finna en enskild förklaring till att valet gick så dåligt, till att vi rödgröna förlorade och till att vi i Vänsterpartiet tappade något när vi borde ha gått fram. Men jag ska försöka belysa två frågor som jag tror spelade roll, formen för det rödgröna samarbetet och bristen på slagkraftigt alternativ ekonomisk politik för full sysselsättning.
Jag tror att det rödgröna samarbetet var nödvändigt. Utan ett gemensamt regeringsalternativ S-V-MP hade den borgerliga segern varit ännu enklare. Jag tycker också att det är givet att Vänsterpartiet ska ingå i en regering om politiken är den rätta och jag inser att det kräver kompromisser. Jag tycker också att Vänsterpartiets partiledning skickligt hanterade balansgången mellan lojalitet med det rödgröna och egen profilering under valrörelsen. Ändå måste det rödgröna samarbetat utvärderas kritiskt. Jag kan se två huvudsakliga svagheter förutom vissa politiska brister. Det rödgröna samarbetet byggdes uppifrån och ner. Man försökte inte ens skapa en rörelse som sträckte sig utanför partierna och som försökte släppa loss den kraft, de idéer och den vrede som finns i stora delar av Sverige. Istället blev det partiledningarnas och partistrategernas samarbete.

En annan svaghet för samarbetet var att det försökte bli heltäckande. Allt för många uppgörelser gjordes och flertalet av dem nådde inte särskilt långt utanför de förhandlingsrum där de hade tagit så mycket kraft att mejsla fram. Det är en styrka att vara olika partier med olika framtoning. Nu försökte de rödgröna nästan bete sig som ett parti. Jag tror att det var ett misstag. Jag tycker att man från början skulle ha klargjort att man gör kanske tio uppgörelser på centrala områden som sjukförsäkring, Afghanistan, infrastruktur etc. Man borde ha valt sina områden och sedan fokuserat på att lyfta fram dem. I övrigt kunde man ha låtit de tre partierna profilera sig själva. Nu hade de rödgröna åsikter om det mesta, men allt för lite nådde fram.
Den rödgröna ekonomiska politiken var allt för lite en kontrast till den borgerliga politik som har gett oss hög arbetslöshet och ökande klassklyftor. Det rödgröna budgetförslaget var allt för försiktigt i att jämna ut klyftorna i samhället. I den rödgröna politiken fanns en god ansats att investera på järnväg, bostäder och förnyelsebar energi. Men satsningarna borde ha varit större. Då kunde de ha blivit ett verkligt alternativ för att investera Sverige ur krisen, skapa arbete och minska utsläppen av växthusgaser. Nu var ansatsen rätt, men det var som om främst Socialdemokraterna inte vågade argumentera för en annan ekonomisk politik. Istället lät Östros som en mer missnöjd kopia av finansminister Borg. Detta skedde samtidigt som euron, omhuldad av svensk borgerlighet, befann sig i en historisk kris och bankerna skapade en djup finanskris. Men om man inte vågar ifrågasätta eurons fundament, fri spekulation och normpolitik, så kan man inte heller erbjuda ett alternativ i den ekonomiska politiken. Den enda röst som vågar föra fram en alternativ ekonomisk politik, Vänsterpartiet, fick kompromissa bort den medan Socialdemokraterna inte kunde visa hur de skulle kunna klara jobben och jämlikheten i samhället. För ett sådant alternativ blir entusiasmen måttlig.

Det centrala rödgröna samarbetet är nu i praktiken upplöst även om S-V-MP samarbetar lokalt och regionalt på många håll. Många hinder mellan partierna revs ner av samarbetet inför detta val. Inför 2014 kommer vi att behöva någon form av nytt rödgrönt samarbete. Innan dess måste vi utvärdera valet självkritiskt, formulera nya strategier och bygga rörelser för att inte göra om gamla misstag. För Vänsterpartiet brådskar flera uppgifter, att utveckla vår egen politik efter en kritisk utvärdering av valet. Inte minst måste vi fokusera på den ekonomiska politiken, i Sverige och internationellt, mitt i krisens Europa. Vi måste dessutom bygga vårt eget parti starkare och vara den tydliga oppositionsrösten i rikspolitiken. Dessa uppgifter går utmärkt att kombinera.