På sikt hotar klimatfrågan att göra vänstern lika användbar som ett par badbyxor i en ishall. Eftersom klimatkaoset är skapat av människan tenderar samtalet att handla om vad mänskligheten gör fel. Det innebär inte för en sekund att klimatrörelsen och dess aktivister tror att alla bär samma skuld till exempelvis en stigande global temperatur. Men när klimatrörelsen konstaterar att det system som mänskligheten lever i är ohållbart, och detta sedan ska formuleras i kritik blir det en kritik riktad mot mänskligheten i allmänhet, och västerlandet i synnerhet. Såväl som klass- och genusdimension lämnas därhän.

Det här är vänsterns eget fel. Om delar av klimatrörelsen kan upplevas som en grönmålad livsstilsrörelse för bemedlade beror det på vänsterns oförmåga att formulera en systemkritik som kan attrahera grupper som faktiskt upplever nackdelen med det rådande systemet, men som saknar andra vägar än den gröna kommersialismen – och dess parti i riksdagen – när de kanaliserar sin frustration.
Vad vi då får är en utveckling där vänsterns ointresse för klimatfrågan gör klimatrörelsen främmande inte bara för vänstern i sig utan också för det som är vänsterns trick and trade: maktanalysen.

Ur ett klimatperspektiv är det katastrofalt. Klimatrörelsen behöver en maktanalys för att på allvar kunna hota det system man identifierat som ohållbart. Och i den kampen behöver man också en bred klasskoallition för att nå politisk styrka. Men utan vänstern går klassperspektivet – och genusperspektivet! – förlorat.
Det sorgliga är att vänstern tycks tro att den är Sveriges klimatröst. Men att ta fram en skrift räcker inte. Att rösta fram klimatet som en viktig valfråga räcker inte. (I synnerhet inte om man sedan operativt struntar i beslutet.) Att börja tala med klimatrörelsen kan vara en början. Det räcker inte. Men det kan vara en början.