Under hela tiden Flamman följde valrörelsen talade källor inom S–vänstern om Mona Sahlins ovilja till ”de rödgröna” och hennes högeragenda för S. Ofta tycke vi att de överdrev.
I eftervalsdebatten har intressanta åsikter om att ”erövra mitten från vänster” uttryckts, både av den socialdemokratiska vänstern och ledande debattörer från mitten. I sitt tal i förra veckan ignorerar  Mona Sahlin den debatten fullständigt och tar 100 procent ställning för en fortsatt vandring högerut i expressfart. Fullständig acceptans för regeringens skattepolitik och införande av bortre parentes i A-kassa ska nu vara nödvändigt. Troligtvis handlar det om den så kallade stupstocken.

Så har vi då facit. Mona Sahlin trodde inte på den förda politiken och vill inte veta av den längre. Det förklarar varför hon var så extremt blek i många debatter. Hon stod ju där och höll med i hemlighet! Och nu skyller hon på Lars Ohly för att det gick åt fanders.
Svårare är att veta vad vi ska göra med den insikten. Skulle Vänsterpartiet självmant ha avstått det rödgröna samarbetet? Hade valrörelsen gått bättre om V trätt in i den ensam och vid sidan om de båda blocken? Det får vi aldrig veta men min gissning är att den medieskuggan det hade medfört hade sparkat Vänsterpartiet rakt ut ur riksdagen. Alternativa statsministerkandidater fanns ju inte och i det här valet fick man arbeta med den man hade.
Även om högern inom S verkar stark i dagarna är det en vingklippt, avgående, partiledare  som talat. Vad som kommer ur kongressmangeln 2011 måste inte nödvändigtvis vara detta. Men risken finns.