Idén att Flamman skulle vara ute efter att provocera feminister med hjälp av Jan Myrdal är helt grundlös. Jag tror att de flesta som skriver i tidningen är feminister. Vi publicerar ofta feministiska artiklar och försvarar även sådana som vissa tycker är stötande, exempelvis hyllningar till Valerie Solanas.
Detta handlar inte om feminism utan om hur man redigerar en debattsida och vad en debatt är. Att välja debattartiklar som är tandlösa och allmänt hållna, istället för aktuella artiklar som kan reta någon är lika främmande för mig som för de flesta debattredaktörer. Likaså är det främmande att sortera bort åsikter som jag vet finns bland vår tidnings läsare. Ni tror väl inte på allvar att er åsikt är den enda som finns?

Men det intressanta, som gör det viktigt att skriva ett svar till är kärnan i den här diskussionen – uppfattningen att ”man genom att bemöta åsikter legitimerar deras utgångspunkt”. Det är, menar jag, en total missuppfattning på två nivåer. Debatt är närmast per definition något som handlar om olika utgångspunkter. Tror man inte på att bemöta sin motståndare, då tror man i grunden inte på debatt. Men det stämmer inte heller – inte ens när man möter folk med obehagliga eller reaktionära åsikter – att man per definition legitimerar sin motståndares utgångspunkt. Tvärtom handlar debatt om att såga sönder motståndarens utgångspunkter eller att få debatten att byta fokus.
Jag har full förståelse för att vänsterdebattörer undviker att utsätta sig för direktsänd pajkastning eller debatter där alla premisser är helt fel från början. Men jag tycker det är märkligt att ni frånkänner er själva möjligheten att vinna den här debatten. Hur skall ni klara av att ta tillbaka Skåne från Sverigedemokraterna om ni inte ens tror att ni kan vinna en debatt mot Jan Myrdal i Flamman?