En stark välfärdspolitik kan idag inte längre drivas på enbart nationell nivå. Därför måste V ansluta sig till den internationella arbetarrörelsens kamp för ett reformerat EU.
Jag håller med Jonas Sjöstedt om att samarbetet mellan S, V och MP borde byggts underifrån, att vi kommer att behöva någon form av rödgrönt samarbete 2014 samt att vi behöver bygga vårt eget parti starkare. Jonas har också rätt i att partierna borde ”ifrågasätta eurons fundament, fri spekulation och normpolitik” och presentera ett alternativ till regeringens ekonomiska politik. Men när han skriver att V var det enda parti som vågade föra fram ett sådant alternativ, men att detta alternativ kompromissades bort, blir jag mera tveksam.
Enligt min mening var partiets ekonomiska strategi före kompromissen med S och MP orealistisk. Huvudfelet var bristen på insikt om att ”keynesiansk” politik för full sysselsättning har två sidor: Stimulans i lågkonjunktur och åtstramning när det går uppåt. V tog avstånd från den budgetsanering och det ”keynesianska” överskottsmål över konjunkturcykeln som skapade de starka offentliga finanser Borg och Reinfeldt nu skryter med (nu när alla verkar ha glömt att M motsatte sig överskottsmålet) och som V tidigare varit med om att förhandla fram. Genom detta blev det fritt fram för borgarna att jaga Sahlin på frågan om V:s ekonomiska trovärdighet.
Säkert tycker mina läsare att jag låter uppgiven, men handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken i en liten nationalstat och EU-medlem som Sverige är starkt begränsad. Förre basen för LO-ekonomerna PO Edin uttryckte det så här i en radiointervju:
EU har skrivit in jämviktsarbetslösheten i sin grundlag samt att inflationsbekämpningen skall vara överordnat mål för den ekonomiska politiken.
Sverige kan inte ändra detta ensidigt, så även om vi ogillar detta nya perspektiv måste vi anpassa vårt agerande och inrikta oss på att påverka lönebildning och arbetsmarknadspolitiken därefter.
Eller med andra ord: Vill man driva en radikalt annorlunda politik med full sysselsättning som överordnat mål finns två alternativ. Antingen följa V:s partiprogram och låta Sverige lämna EU. Handlingsutrymmet blir inte särskilt mycket större, svensk ekonomi skulle även då vara starkt beroende av den globala finansmarknadens krafter, fri spekulation och normpolitik är nämligen inte bara eurons fundament, utan också fundamentet för den globala kapitalismens världsordning.
Det andra alternativet är att aktivt delta i den internationella arbetarrörelsens (i och för sig starkt försvagade) kamp för en grundläggande reformering av EU, EMU och de globala ekonomiska institutionerna. 1994 års socialdemokratiska program för en ”sysselsättningsunion” grundad på ”keynesianska” principer är en möjlig utgångspunkt. Uppropet från ett stort antal franska ekonomer, publicerat i Flamman för en tid sedan, är en annan.
Visst kan både skatter och bidrag vara högre än den nuvarande regeringspolitiken. Men ”världens bästa välfärd” bygger man knappast enbart genom nationell ekonomisk politik.
