Dan före dopparedan. Från högtalarna och skyltarna på Malmö Central hade det i timmar meddelats att alla avgångar var inställda. Vi hade redan gett upp och skulle ta bussen hem när ett rykte om att trafikbolagens information var felaktig spreds i bankomatkön. Jorå. Efter tre olika tåg och lika många timmars försening lyckades vi faktiskt ta oss till svärföräldrarna i Småland. Efter julhelgens kaos säger nu infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd att servicen skulle bli sämre om vi vred klockan tillbaka. De flesta av oss som är gamla nog att minnas när staten inte bara hade monopol på järnvägen tror nog henne inte…
”Tillfällig eftersändning.” Adressandring.se krävde bara några enkla nedslag på tangentbordet och sedan skulle det hela vara klappat och klart.
Men vilka är nu äldsta dotterns fyra sista i personnumret? Anteckningsboken med olika fakta om ungarna var plötsligt spårlöst försvunnen. Men adressandring.se accepterar varken folk utan personnummer eller lite improvisationskonst. ”Någon eller några siffror i personnumret stämmer inte” svarade sajten humorlöst. Efter en längre stund ger jag till slut upp och stryker vår dotter helt från beställningen av ”tillfällig eftersändning” till vår sommarstuga på en ö utanför Umeå.
Men det slutar inte här. Åh, nej. Gatuadressen? Bland alla koder och nuffror man idag måste hålla reda på så är inte gatunumret till vår stuga den siffra som bankats in hårdast i mina få grå. Det handlar alltså om en sådan där brevlåda som sitter i en lång rad vid kanten av en ödslig landsväg. Men nej, adressandring.se tillhandahåller inget adressregister. Ej heller Eniro. Ringer runt till farsan, syrran och min moster som är fastboende granne på ön. Efter att den senare tagit sig in i stugan och försökt hitta något gammalt brev med rätt adress så var det bara att slå fast: Det här skulle kräva professionell hjälp.
Efter en längre telefonkö kommer jag fram till en livs levande människa på Adressändring. Bara för att upplysas om att de inte lämnar ut adresser. Försök med Posten istället lyder rådet. Sagt och gjort men efter några nya knapptryckningar i den automatiserade teletjänstvärlden samt ytterligare en telefonkö så blir svaret att nej, de har inte en susning heller.
Återstår så bara en sista utväg. Lantbrevbäraren himself. På spaningsuppdrag bland granar och av mindre samvetsgranna reklamutdelare överfulla semesterbrevlådor. Och visst, vi ska ut i området nu så ring i eftermiddag så ska vi kolla vilken låda du efterlyser. Slutet gott alltså.
Jag är fyrtio fyllda. Om nu jag, som använder nätet dagligen och är tillräckligt ung för att aldrig haft ett checkhäfte. Om nu jag, som hade en knapptelefon innan puberteten och kabel-TV innan den var avslutad. Om nu jag ibland längtar tillbaka till monopolismens dagar. Hur mycket längtan finns inte då undertryckt hos dagens pensionärer? Längtan till en tid med endast två men vida överlägsna dagens kanaler på TV. Till en tid med svala telefoner i svart bakelit och utan någon förbannad knapptryckarservice eller röststyrda teletjänster vars främsta funktioner uppenbarligen är att hålla kunderna borta. Till en tid med postkontor där man kunde köpa kuvert och till och med betala sina räkningar och detta utan någon pillrig internetdosa och långa OCR-nummer.
Helt enkelt till en tid när man kunde vältra över en hel del vardagsbekymmer på Pappa Staten och tågen avgick och kom fram enligt tabellerna.
