Många varningssignaler blinkar rött. Men Fredrik Reinfeldt förbereder en femte omgång skattesänkningar 2012.
Statsminister Fredrik Reinfeldt stod inför sin publik i Almedalen före valet 2010 i en ovanlig stämning. Stora handrörelser och skämt avlöste varandra. Han avhandlade sina favoritämnen: skatter och den egna regeringens förträfflighet. Den annars så kontrollerade statsmannen hade fått feeling. Varför skulle de rödgröna höja skatterna i det land som har Europas bäst skötta ekonomi? frågade han med ett hånfullt leende. Själv kunde han bara spekulera i detta obegripliga. – Är det så att de höjer skatterna för att de måste? Annars kan de inte gå och lägga sig på kvällen.
Ja, varför ska man ha höga skatter egentligen? Kanske för att man annars får ett av Europas sämsta järnvägsnät. Pengarna till underhåll, nybyggnation, bansopning och snöröjning kommer från skatter. Kanske ska man ha högre skatter för att en utveckling i motsatt riktning slutar med att folk får stå och vänta i timmar i stationshallar och i fastfrustna tåg? Med åtta miljarder till underhåll istället för 5,7 skulle behoven vara täckta, menar Seko, Tågfrämjandet och Miljöförbundet Jordens vänner som gått samman i ”Tågupproret”. Varför kan en så försiktig person som Thomas Östros övertalas att stå i TV och försvara höjda skatter? Förklaringen att han inte kunnat sova på natten annars verkar osannolik. Men kanske var det för att han med kyliga och långsiktiga kalkyler kunde se att bostadsbristen i storstadsregionerna skulle kunna få en okontrollerbar lånebubbla att växa oss över huvudet? Det hade inte varit svårt att på några år hämta in underskottet av lägenheter. Enligt Statens bostadskreditnämnd, skulle 35 000 nya lägenheter per år räcka. Då skulle det kosta 19 miljarder kronor per år att bygga bort bostadsbristen i Sverige. Andra tror att 40 000 lägenheter – och 32 miljarder kronor per år.
Varför ville de rödgröna höja skatterna – om än så lite – valåret 2010? Reinfeldt ägnade sina mest hånfulla attacker åt det faktum att de rödgröna ville stärka a-kassan med 14 miljarder i valet 2010. Exakt hur mycket det skulle kosta att få en fungerande arbetslöshetsförsäkring vet ingen eftersom det är beroende av hur hög arbetslös vi har. Skall man utgå från de arbetslösnivåer vi sett under Reinfeldts epok blir det dyrt. Men skälet till de 14 miljarderna var att Sverige efter moderaternas maktövertagande förstört sitt sociala skyddsnät. Och gjort det precis lagom till en finanskris som globalt sett är den största sedan 1930-talet. En kris som vi fortfarande inte vet hur den slutar. Jo, ersättning för arbetslösa utgör det första lagret av skyddsnät. Syftet är att människor inte skall hamna i den sista räddningen, socialbidrag som det heter i folkmun. Med lång karenstid och lågt tak har Sverige på flera sätt fått ett sämre arbetslöshetsskydd än Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien, enligt TCO. När vi förstörde ett av världens mest effektiva skyddsnät blev resultatet att 38 procent av Sveriges arbetslösa – 64 procent av dem med hemmavarande barn – hamnat under fattigdomsstrecket enligt Eurostat.
Allt detta hade redan hänt när Fredrik Reinfeldt stod i Almedalen. Men det var inte arbetslöshetens, tåghaveriets eller den finansiella kraschens hot som fanns i hans tankar. Larmsignalerna slogs ut av det som sedan MUF-tiden präglats in som, förutom bankrutt, är det allra värsta som kan hända ett land: skattehöjningar. Han ville få dem att inse att det fruktansvärda kunde hända just dem han talade inför. – Hur många här tror att ni blir föremål för dessa skatteökningar? frågade Reinfeldt och såg bara några få händer sträckas upp i luften. – Kunde väl tro det. Det är det som är tricket. De rödgröna skatterna ska ingen betala. Men det är ni som ska betala: vanligt folk med vanliga hus och vanliga bilar i vanliga delar av Sverige.
Fredrik Reinfeldt glömde att tilllägga att samma människor också skulle få leva i skräck för bostadskraschen och sitta på fastfrusna tåg när hans egna idéer fått styra riktningen. Men det hade ju blivit ett lite mindre övertygande tal i så fall. Det var tricket.
”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.
Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.
Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.
Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.
Ramberättelsen erbjuder en möjlighet att läsa scenerna som återges på olika sätt – såsom jaget först upplevde dem som barn, eller som hon som vuxen ska komma att förstå dem. Pappans ”låt flickan vara” var inte omsorg om barnet utan handlade snarare om att inte bli avslöjad. Blicken som först oförsonligt riktas mot mamman styrs om mot pappan. Jag läser det som en uppgörelse med en litterär trop där modern alltid döms hårdast – läsaren blir först medskyldig, för att sedan tvivla på sin läsning.
Jag uppskattar denna mer avskalade och fokuserade bredvidtext till Arv och miljö, även om valet att upprepa sig ända ned till samma intrigvändning känns mer fantasilöst än utforskande – greppet får, som vi lär av Kierkegaard, helt enkelt inte samma effekt andra gången.
Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.
Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.
– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.
– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.
Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.
Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna
– Ingen solo-runkning, fråga alltid om samtycke och…
Mannen som står på tur för att ”vettas”, det vill säga kontrolleras, stannar upp och funderar. Hon bad om tre regler. Han står tyst en stund.
– Vad gör du om du vill prata med någon som är mitt uppe i att interagera sexuellt med någon annan? frågar Hanny.
Mannen tittar lite nervöst upp.
– Då väntar jag tills de är färdiga, om de inte skulle bjuda in mig själva.
Hanny frågar vad han kommer att ha på sig, varpå mannen knäpper upp jackan och visar en svart skinande latexdräkt därunder. Hon kliver åt sidan och släpper in mannen, som får scanna sin biljett, visiteras som vid en flygplatskontroll, samt sätta ett klistermärke över kameran på telefonen innan han kan passera vidare genom tegelkorridoren.
Berlin. Få platser i världen är mer förknippade med hedonism och ett alternativt levande och dit människor från hela världen vallfärdar för att doppa tårna i det som oftast är tabu.
Stadens rykte som Europas frihetszon har djupa rötter – från Weimarrepublikens dekadenta nattliv på 1920-talet till stadens roll som en fristad för queera uttryck efter murens fall. Under 90-talet växte technoscenen fram i övergivna industrilokaler, där musik, kropp och gränsöverskridande sexualitet smälte samman.
I dag är klubbar som Kitkat och Berghain symboler för en kultur där nakenhet, samtycke och utforskande står i centrum.
I garderoben på Klub Verboten är ett 50-tal människor fokuserade på att byta om. Här syns gasmasker, kostymer som gamla brittiska hembiträden, sjuksköterskor eller flygvärdar i latex.
Klub Verboten är en av de, om inte den mest strikta fetischklubben när det gäller klädkod. Många gånger räcker det inte med att komma dit med ett par svarta shorts och ett läderharnesk – vilket annars är standard för förstabesökande män på stadens sexpositiva klubbar.
Chef. Karl Verboten är grundare till den svettiga klubben Verboten, som utlovar ”mest kink per kvadratmeter” i Berlin. Foto: Klub Verboten.
– Klub Verboten har sina rötter i BDSM- och fetischscenen. Vi är inte bara ett tillägg till ett rejv i blanka kalsonger. Vi drivs av att skapa ett så tryggt rum som möjligt, genom de regler vi tagit fram, säger Karl Verboten, som drivit klubben sedan starten.
– Samtidigt är leken ett viktigt fokus för oss, och att det ska finnas saker som kickar igång gästernas fantasi.
Med sitt långa hår som för tankarna till 70-talshårdrock och den vältrimmade Lemmy-mustachen bär han själv ett par åtsittande läderkalsonger med tydlig blixtlås framtill och en läderväst. Bröstet är utsmyckat med silversmycken. Han slår ut med händerna över lokalen.
– Vi har möbler, maskiner, leksaker, kondomer och glidmedel – vare sig det handlar om att folk vill ge sig in i en undergiven och dominant lek, en grupp som hamnar i en orgie eller den mer nyfikne, som vill börja utforska vad den tycker om, säger Karl Verboten.
I loungen, som ligger i anslutning till garderoben, blir det än mer tydligt vilka klubben attraherar. Människorna här är inte nybörjare: vissa har till och med tagit med sig rullväskor med piskor, handklovar och andra BDSM-attiraljer som kan få en ovan att tappa hakan. En kvinna i höga, glansiga stövlar och latex-kattdräkt tycks ha hängt in sitt vardagsjag i garderoben och håller nu sin barbröstade man i läderkoppel i högerarmen. De båda går vidare mot nattklubbens två vägval: en som leder till dansgolvet och en som leder till ”lekrummet”.
Det kommer alltid finnas nya platser som skyddar oss från omvärlden och erbjuder ett utbyte utan dömande blickar.
Dansgolvet är inget utöver det vanliga i Berlin: ett dansgolv med en DJ som spelar melodisk, mörk techno. Det enda som skiljer sig från en vanlig klubb i staden är att de dansande gästerna är klädda i mer eller mindre spektakulära fetischkläder.
Rummet intill är annorlunda. Avskilt från dansgolvets pulserande ljud har ett större rum dedikerats till lek och utforskning. Här står dyra BDSM-möbler, såsom läderbritsar, ett stort kors som man kan binda fast varandra på, en gynekologstol och en repställning för dem som är intresserade av shibari, japanskt bondage.
I det mörka, men dovt upplysta rummet i rött, ser man besökare som lever ut sina fantasier i olika konstellationer. Mestadels i par, men även i grupper om tre eller fler. Nyfikna besökare rör sig i en långsam ström genom rummet, som i en labyrint fast med väggar av stön och ljud från piskrapp.
På dansgolvet sätter sig plötsligt en kvinna ned mot väggen och kryper ihop. Hon nickar till och ser ut att tappa medvetandet en kort stund, varpå en person med blå basker genast är på plats och frågar hur hon mår, leder henne till en soffa och ger henne vatten. De samtalar och efter en stund mår kvinnan bättre och får återställa sig med vatten i en lugnare och tryggare miljö än mitt på dansgolvet. Hade det handlat om att hon varit överförfriskad hade hon däremot fått hjälp ut från klubben
Flera personer rör sig runt klubben i blå baskrar med klubbens ikon X som märke. De tillhör trygghetsteamet, som syns väl och har utbildats av klubben själva för att förhindra att någon bryter mot reglerna, känner sig obekväm eller att någonting sker utan ett rungande samtycke. Målet är att skapa en så säker miljö som möjligt för besökarna.
Rosa drömmar. Pinky Promise är en av Berlins mer färgglada swingerklubbar. Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.
– Jag har aldrig känt mig trygg på andra sexklubbar som kvinna, berättar en annan kvinnlig besökare.
– I dag var första gången jag vågade testa, och direkt när min partner lämnade mig för att tvätta av sig var en av trygghetsteamet bredvid mig och frågade om jag behövde någonting.
Karl Verboten berättar att klubben har ett ”oöverträffat skyddssystem i flera lager”.
– Självklart kan man aldrig få bort alla risker helt, men genom våra noggranna förhands- och dörrkontroller säkerställer vi att alla som kliver in har grundläggande kunskaper för att kunna navigera i rummet utan att skada eller göra folk obekväma.
– Dessutom har vi ett specialutbildat säkerhetsteam, bestående av våra egna professionella pervon, som är fokuserade på att upptäcka och hantera oönskade interaktioner och vara ett mjukt skyddsnät att falla tillbaka på, ungefär som en väl insmord buttplug. Vi har såklart flera andra, mer osynliga skyddsåtgärder på plats, men det är inte lika roligt att berätta för er om.
Trygghetsteamet håller inte bara utkik efter människor som inte följer reglerna, utan har också koll på om någon blir överförfriskad eller börjar bete sig märkligt.
Utöver Klub Verboten konkurrerar andra klubbar i staden om besökarna. Bland annat världskända Kitkat, men även mer vanliga event som allt oftare börjat skylta med att de är sexpositiva och erbjuder ett darkroom.
Fler sexpositiva ställen i Berlin
Kitkat Club. En av Berlins mest omtalade klubbar, och för många en ingång till denna världen. Poolen i mitten är en tydlig samlingspunkt efter eskapaderna bland klubbens alla hörn, rum och platser för voyeurism och egna upplevelser.
Berghain: Lab.Oratory. Mer än bara världens mest berömda technoklubb – Berghain rymmer en annan del av sin klubb, som oftast endast är tillåtet för män, precis så som klubben startade när den hette Ostgut. Här råder temadagar som nakna kvällar, sport eller latex. Rått och kompromisslöst.
House of Lunacy. En maximalistisk queerfest där performance art, body painting och erotisk teater blandas i en surrealistisk värld. Klädkoden är en värld i sig och passar den som gillar att vara kreativ och klä ut sig.
Ficken 3000. Mindre posh, mer underground cruising. En liten klubb där öl, techno och spontan lust blandas i en opretentiös atmosfär. Perfekt för den som föredrar en ruffigare, mer avslappnad stämning utan trygghetsteam. Populärt bland homosexuella män.
Bubblare: Privata fester. För den som vill ha något mer intimt finns ett myller av privata sexpositiva fester i Berlin – från små hemliga samlingar till större events. Research krävs, och du kan hitta dem på exempelvis dejtingappar som Feeld – men belöningen kan bli en unik och intim upplevelse.
– Just nu finns det en otrolig bredd av sexpositiva event och klubbar. Jag är ganska säker på att Berlin vid det här laget till och med skulle kunna erbjuda sexpositiva kebaber. Vi fokuserar enbart på kink- och fetischkultur – inget annat. Inga teman, inga konfettikanoner, inga specialeffekter.
– Vi är stolta över att kunna erbjuda mest kink per kvadratmeter. Låt oss säga så här: under nattens toppar är cirka 90 procent av alla gäster på ett eller annat sätt intrasslade i varandra på de sötaste och sexigaste sätten.
Men även om en positiv inställning till sex har blivit mainstream i Berlin, och det snart finns fler klubbar som anspelar på kink och fetisch än vad det finns hak som säljer currywurst, så menar Karl att hajpen som skapats efter pandemin håller på att avta något. ”Lyckligtvis”, enligt honom själv.
Jag är ganska säker på att Berlin vid det här laget till och med skulle kunna erbjuda sexpositiva kebaber.
– Turisterna har dragit vidare, och nu strömmar genuina, varmhjärtade människor till våra evenemang. Människor som söker nya äventyr och kanske hittar livslånga älskare. Det kommer alltid finnas nya platser som skyddar oss från omvärlden och erbjuder ett utbyte utan dömande blickar. Om dessa platser kommer att tvingas vara projekt som drivs utifrån vår passion, eller lyckas försörja oss, återstår att se.
– Vår sexualitet är mer transaktionell än någonsin förr. Har jag nämnt att man kan köpa mina nakenbilder online? Hur som helst. Verboten är här för att förbli svettig och äkta, precis som vår mänskliga vätskeutväxling ska vara.
I kön utanför industrilokalen Club Ost, belägen precis vid floden Spree, glittrar ögonen på gästerna i väntan på att bli insläppta. Vi befinner oss på den betydligt mer färgglada sexklubben Pinky Promise, och temat för kvällen är ”dionysiskt överflöd”. Klädkoden tar sitt avstamp i antik mytologi: flödande tyger, krondiadem, kroppsmålning och glitter.
Dörrvakterna möter gästerna med en vänlighet som sätter tonen för kvällen. Även den som klär sig enklare, men med tillräcklig känsla för temat, är välkomna in.
Väl inne möter man ett iscensatt kaos, mer likt en karneval än en traditionell klubb. Pinky Promise breder ut sig över tre våningar, där varje rum öppnar en ny akt i ett erotiskt drömspel. Från Medusas budoar till Hades’ underjord.
En flersidig tarotläsning om ens framtida sexliv, en nakenmodell som låter sig avbildas av gästerna som får papper och pennor, ett avskilt rum fyllt av madrasser på marken och sängar, ja ett slags darkroom, där lakan byts mellan varje interaktion. Varje inslag och del av klubben är en del av ett större landskap där utforskandet får ta tid och det finns spel för att skapa djupare band med sina partners.
Besökare. Artikelförfattarna (längst till vänster och mitten-höger) tillsammans med två andra deltagare på Klub Verboten. Foto: Klub Verboten/Gili Shani.
Det finns ett så kallat Flinta-darkroom, reserverat för kvinnor, icke-binära och transpersoner, som erbjuder en radikalt annorlunda energi. Blickar och rörelser blir långsammare, varsammare. Som kvinna är det här en välkomnande plats, utan manliga blickar och heterostereotypa normer. En plats där kvinnor, transpersoner och ickebinära ska kunna leva ut i trygghet. För de mer heterosexuella finns det andra rum, som även dem utmanar normer och föreställningar om hur sexuella möten ”ska” vara.
Ett ”intimate connection game” cirkulerar bland gästerna. Ögonkontakt i tystnad, en enda fråga: ”Vad får dig att känna dig trygg i lust?” Frågorna som ställs i dessa möten är ofta sådana man inte visste att man kanske behövde fundera på.
Dessutom har vi ett specialutbildat säkerhetsteam, bestående av våra egna professionella pervon, som är fokuserade på att upptäcka och hantera oönskade interaktioner och vara ett mjukt skyddsnät att falla tillbaka på, ungefär som en väl insmord buttplug.
Det är här Pinky Promise särskiljer sig: lust betraktas inte bara som en handling, utan som ett språk och en filosofi. Arrangören Jared Philippo uttrycker det själv så här:
– Vi vill skapa en plats där människor kan utforska sin sexualitet på ett tryggt och kreativt sätt, där gränser respekteras och lusten får ta plats.
De rör sig genom rummen i rosa västar – inte som vakter, utan med närvarande blickar och lugna kroppar. När ett par närmar sig darkroomet på övervåningen säger personen i dörren: ”Är ni båda två bekväma med att säga ’ja’ och ’nej’ på ett tydligt sätt?” Paret nickar och svarar: ”Ja”. ”Lovar ni att hålla konfidentialitet och inte avslöja någons identitet, eller erfarenheter som ni ser i rummet?” De bekräftar, och släpps in.
När gästerna lämnar Pinky Promise flera timmar senare, sitter det ibland kvar glitterrester i tinningarna – eller kladdig kroppsfärg på halsen från ett målat meddelande. Några skrattar, andra är tysta. Det är kanske inte bara ett avslut på en natt – utan på ett nytt möte, eller sätt att mötas på.
I en annan del av Berlin, utanför Ringbahn, stadens ringlinje för tåget S-Bahn, i Neukölln ligger Insomnia insprängt bland lägenheter i ett stort sekelskiftshus.
Tänker du tysk swingerklubb, så är det med stor sannolikhet den här miljön du får upp i din fantasi. Neonupplysta källare med insuttna lädermöbler, soffor och BDSM-attiraljer. Porr som spelas upp på led-skärmar, ett dansgolv med stora kristallkronor och en blå lysande jacuzzi.
Foto: Insomnia.
– Det vi gör här är att vi skapar ett fantasiland, säger Hilly.
Hon är arrangör till en av klubbens mest populära kvällar – Kinktastisch – träffar oss och ger oss en rundtur innan öppning en lördagskväll i Berlin.
– Vi kliver ur vardagen och in i en sagovärld.
Klubben grundades av hennes kollega Dominique, som tidigare hade arrangerat klubbkvällar vid namn Insomnia på KitKatClub sedan 1996. Efter tio år som extern arrangör tog hon steget för att skapa en egen plats för sexpositiva evenemang.
I dag är Insomnia är en av få klubbar som har öppet alla dagar i veckan och organiserar olika temakvällar varje dag.
Klubben är enorm, och lockar en mer traditionell sexklubbspublik. Kvinnor behöver ofta inte betala inträde, par får rabatterade priser – medan ensamma män tvingas stå i en separat kö i väntan på att komma in och får ofta betala höga inträdespriser.
Precis som tidigare nämnda klubbar har Insomnia har en strikt klädkod. Besökarnas outfits sträcker sig från kvinnor med alvöron och underkläder, till äldre män i mörka kostymer och smokings. Det sistnämnda skulle ratas i dörren på de tidigare nämnda klubbarna, och vittnar om att klubben är lite mer traditionellt heteronormativ.
– Klädkoden är en stor del av upplevelsen. Tänk dig själv: det är en enorm skillnad om alla skulle ha jeans och t-shirt, jämfört med latexkroppstrumpa och krona. Eller som en av gästerna ikväll – han är Batman, säger Hilly.
– Det är hans saga för kvällen, och den får han leva i, fullt ut med oss.
En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.
Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.
Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.
Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.
Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.
Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.
För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.
Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.
Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.
Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.
Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.
Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.
Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.
Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.
– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.
Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.
Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.
– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.
I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.
”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.
– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.
”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.
– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.
”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.
Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.
I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.
Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.
Hösten 2022 var de två läkarna med på vallistan till en av Sveriges större regioner för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.
I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver den äldre läkaren ut olika preparat till sin yngre kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Daniel Riazat vid en manifestation mot det svenska inträdet i Nato. Foto: Maja Suslin/TT.
Riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnar sitt uppdrag som suppleant i Vänsterpartiets styrelse. I en tråd på Facebook får han stöd av flera partiprofiler. ”Du kommer sitta i PS igen i framtiden”, skriver en av dem.
”Jag kan inte svara på alla frågor nu, allt har sin tid, men jag kan säga att jag har valt att lämna partistyrelsen”, skriver Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på Facebook.
Avhoppet meddelas bara dagar efter att partistyrelsen röstade för att uppmana Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag i partistyrelsen och riksdagen. Beslutet ska ha skett ”i stor samstämmighet” enligt partisekreterare Maria Forsberg, vilket bekräftats av källor med insyn som Flamman varit i kontakt med.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Slavoj Žižek: Efter påvens död står Europa vid ett vägskäl
Den avlidna påven Franciskus hedras på Peterstorget i Vatikanen, söndagen den 26 april 2025. Foto: Markus Schreiber/AP.
När påven Franciskus tog emot JD Vance dagen före sin död möttes två världar: solidaritetens och cynismens. Det är detta vägval som Europa nu står inför.
”Om det inte är möjligt att avsluta kriget i Ukraina så måste vi gå vidare.”
Varningen kom från USA:s utrikesminister Marco Rubio fredagen den 18 april, efter att USA och Ukraina närmat sig ett avtal om mineraler kvällen innan.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Josephson ville helst rita villor, men fick ägna sig åt att designa elstationer. Dan Hallemar har läst en ny bok om sekelskiftesarkitekten som ville att framtiden skulle se ut som en gotisk katedral.
Sekelskiftet 1900 och längtan efter att klä den nya tekniken i en arkitektur som kunde berätta sagor är ett av historiens finaste arv. Elstationerna, gasklockorna, kraftverken, alla fick de fantasifulla former. Det handlar om att ge nutiden ett fotfäste i historien, men också om att förtrolla det som annars bara skulle uppfylla en modern funktion.
När vår tid bygger skal runt ny teknik eller logistik, blir det banala lådor längs motorvägar eller i skövlade skogsområden i Skellefteå eller Boden. Ingen kommer att stå framför dem i någon framtid och undra över berättelsen som byggde dem.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.