Om den inte redan var fullt igång innan, så gick det verkliga starskottet för kampen om partiledarposten i och med Josefin Brinks artikel i Expressen i måndags. När den av många som ny partiledare utpekade dels förklarade att den öppna tävlan om ledningen är sund och dessutom gör helt klart att hon inte själv ställer upp, ska man nog ta henne på orden. Den artikeln betydde att det kommer att bli svårt att tala emot en öppen process inför kongressen 2012.

De vid det här laget för alla uppenbara kandidaterna, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt, kan dock mycket väl kompletteras med flera till. Hetaste ytterliga kandidater är, enligt vad Flamman erfar, just nu VU- och riksdagsledamoten Ulla Andersson och gruppledaren Hans Linde. På kongressen är det stadgemässigt fullt möjligt med fler kandidater än två vid ordförandevalet, där alla ställs mot valberedningens förslag på en så kallad stryklista. Rösterna kan då alltså splittras upp på fler kandidater än två. Vem som gynnas om det blir ett många kandidater är idag svårt att säga. Det beror mycket på om ombuden röstar utifrån antipati för den ena kandidaten eller entusiasm för den andra. Om ingen kandidat får över 50 procent av rösterna går ettan och tvåan vidare till en andra omgång.
Efter att ha varit direkt negativ till idén om delat ledarskap har nu Lars Ohly sagt sig inte utesluta den. Och kongressen kan mycket väl ta ställning för en sådan motion tidigt, för att sedan skicka valberedningen att ta fram ett förslag som tar hänsyn till en ny stadga om delat ledarskap mellan en man och en kvinna. Den idén förfäktas nu av fler för var dag som går.

Till en början kommer kampanjerna för Lars Ohly och Jonas Sjöstedt att gå ut på att samla så mycket stöd så att den andre väljer att lägga sig innan kongressen. Det framgår av de kommentarer de båda hittills fällt. Lars Ohly säger sig ställa upp om han känner att han tillräckligt stöd och Jonas Sjöstedt säger sig ställa upp om Lars Ohly väljer att avgå. Men ingen blir nog förvånad om det trots allt blir så att de båda möts i direkt strid på kongressen, även om stödet för respektive kandidat tills dess inte är helt klarlagt.
Dagens Nyheter skrev, i en ovanligt klok ledare om Väns­terpartiet, i veckan att Lars Ohlys starkaste kort är den relativa fred och goda stämning som tillkommit under hans tid som partiledare. Samtidigt är det känslan av stillastående som är det starkaste argumentet mot Ohly. Om Vänsterpartiet nu har tagit extraordinära åtgärder som att tillsätta en Framtidskommission för att förändra politik och organisation, är det verkligen troligt att den sittande ordföranden kan förändra och lyfta partiet? Irritation över att föregripa kommissionens arbete var tydlig både när Ohly lanserade sin kandidatur och en ”reform­agenda”.
Röster i partiet, särskilt från vänsterkanten, höjs nu för att politik i stället för personer ska diskuteras. Men vad som kommer att ske nu är troligen att både politik och personer kommer att stå i fokus för diskussionen. Lars Ohlys politiska program presenterade han här i Flamman under eftervalsdebatten. Om Jonas Sjöstedt, eller någon annan, ska utmana honom om ledningen för Väns­terpartiet på allvar måste han lägga fram ett tydligt politiskt alternativ.

En spännande process väntar nu fram till kongressen nästa år. Om de två kandidaterna, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt, ställs rakt mot varandra kan det bli en mycket jämn kamp. Om fler kastar sig in i leken kan det bli än svårare att förutse. Den öppna debatten är hur som helst både spännande och nödvändig för ett parti på tillbakagång.