Det går trögt med vänsterns utvärdering av valförlusten (den rödgröna, men också i någon mån Vänsterpartiets). Vi klagar över att sakfrågorna faller bort i de valrörelser som numera bedrivs, men de tycks också bortfalla i valutvärderingen. Vi bör kritiskt tänka över vår politiks innehåll. Låt mig bara peka på tre områden där jag personligen tror det finns mycket att göra.

1

 Arvs- och gåvoskatten. Då vänstern kräver återinförande av arvs- och gåvoskatten kan man tycka att det är ett krav som borde ha ett mycket brett stöd. Ingen liberal, än mindre socialist, kan tycka att det är rimligt när människor får inleda sina liv på väldigt ojämlika materiella villkor. Detta är föga bättre än om man skulle se mellan fingrarna på fusk inom idrotten. Enda sakliga argumentet mot arvs- och gåvoskatt är hänvisningar till ”dynamiska effekter”. Folk skulle leva loppan och spendera sina förmögenheter om de inte fick föra dem vidare till sina barn, brukar det heta. Men sådana argument visar på sin höjd att konfiskation av arv och gåvor skulle skada ekonomin i stort. En måttlig skatt borde till och med ha en positiv dynamisk effekt! Då får man gno lite extra, för att det ska bli något över till barnen.
Ändå blir det alltid dålig publicitet när förslag som dessa förs på tal. Varför? Jo, de som drabbas av skatterna skriker i högan sky. Andra bryr sig knappast. Vad har folk i gemen att tjäna på att dessa skatter återinförs, pengarna försvinner väl ändå bara på något omärkbart sätt in i statsfinanserna, tänker man (med rätta). Och kanske har man själv någon liten förväntan på ett eller annat beskedligt arv. Men här är en konkret och garanterat populistisk idé: Vi föreslår en progressiv arvs- och gåvoskatt i intervallet 10-30 procent för samtliga arv och gåvor. De pengar som kommer in genom denna skatt delar vi årligen ut till landets samtliga 29-åringar i ”arv” från tidigare generationer. Jag tror det blir populärt, jag tror det kastar ljus över samhällets orättvisor och vi kan vinna denna viktiga debatt.

2 

Socialismen och den ekonomiska demokratin. Detta har hamnat i total medieskugga sedan löntagarfonderna föll. Ett långsiktigt tankearbete bör inledas kring frågan, med sikte på reformer som kan leda till demokrati i hela näringslivet. Men här går också att utforma populära förslag, som omedelbart kan genomföras. Inom den offentliga sektorn, där produktion sker i samhällelig regi, för behov och inte för en marknad, borde radikala experiment med arbetsplatsdemokrati kunna inledas – omedelbart. Förskolan, kliniken, sjukhuset, skulle kunna ges bestämda beställningar från politikerna, samtidigt som de anställda fick ta över verksamheten, utse sin arbetsledning, bestämma över sin organisation och så vidare.

3 

Det öppna samhället och den personliga integriteten. Jag har skrivit om detta i andra sammanhang, och ska inte upprepa mig. Klart är att det lilla försök Vänsterpartiet gjorde att bedriva folkpartistisk politik i denna fråga i valrörelsen föll på hälleberget. Det var nog lika bra så. Här måste en offensiv politik formuleras, där vänstern ännu en gång går i spetsen för det öppna samhället. Detta är för övrigt något som redan håller på att hända, under inflytande av händelser såsom de kring Wikileaks, FRA/SÄPO och resonemanget om hur samhället bäst ska skyddas mot terrorism. Men vi är långt ifrån en genomtänkt och konsekvent hållning.

Säkert finns det många andra lika angelägna områden, som jag inte har tänkt på. Mitt förslag är att en rad sådana områden listas, och att en serie av offentliga konferenser kring dem genomförs, där man avverkar ett område i taget under medverkan av personer som tänkt lite mer än vi övriga kring saken.