Nästan två veckor har gått sedan massiva folkliga protester tvingade Tunisiens diktator Zine el Abidine Ben Ali att fly landet.
När Flamman möter vänsteraktivisten och den politiska flyktingen Monsef Ben Ali (som inte är släkt med den forne presidenten) i Libanons huvudstad Beirut är han lycklig och oroad på samma gång.
– Revolutionen tog alla med överraskning. Det var en spontan explosion av uppdämd vrede som uppnådde saker som ingen kunde ha drömt om. Men nu ligger den svåraste kampen framför oss, säger han.

Förlorat all legitimitet

– Det viktigaste är att undvika en upprepning av det som hänt under tidigare uppror: Att en liten grupp eller en enstaka person kapar folkets revolution. Vi vill inte bara ha samma regim med ett nytt namn i toppen.
Den övergångsregering som upprättats efter Ben Alis landsflykt inkluderar flera nyckelpersoner från Ben Alis regim – inte minst den impopuläre premiärministern Mohammed Ghannouchi, som innehaft sin post sedan 1999. Övergångsregeringen har försökt markera distans till den gamla regimen genom att låta arrestera flera släktingar till Ben Ali. Men den fackliga federationen UGTT och stora delar av vänstern vägrar att erkänna den så länge den domineras av Ben Alis allierade. De kräver istället att Ghannouchi ska avgå och att Ben Alis parti RCD – som dominerat Tunisien i årtionden – ska upplösas.
– Det nuvarande parlamentet har förlorat all legitimitet och borde upplösas – ingen av politikerna talar för folket. Vi behöver en övergångsregering fri från den gamla regimens män och en övergångsperiod på ett år för att rensa ut säkerhetstjänsten, arbeta fram en ny konstitution som ska godkännas i en folkomröstning, och reformera valsystemet. Sådant här tar tid, det kommer inte att hända på några månader, säger Monsef.

Ekonomisk och social misär

Monsef Ben Ali har varit aktiv inom den tunisiska vänstern sedan 1980-talet, då han som artonåring arresterades första gången efter en studentdemonstration. För sju år sedan tvingades han lämna landet efter att ha varit inblandad i försök att bilda en självständig fackförening för journalister. De senaste veckorna har han med spänning följt utvecklingen i hemlandet från sin exil i Beirut.
Upptakten till den tunisiska revolutionen var en serie demonstrationer mot arbetslöshet och höga matpriser i staden Sidi Bouzid i december. Kring nyår spreds protesterna till andra delar av landet och kulmen nåddes den 14 januari när president Ben Ali flydde till Saudiarabien, efter 23 år vid makten. Monsef menar att kraften i protesterna beror på flera samverkande orsaker.
– Den viktigaste orsaken är folkets växande ekonomiska och sociala misär. En annan är det hårda förtrycket under Ben Ali och de ständiga förödmjukelser som folket tvingats utstå från polisen och säkerhetsapparaten – och inte minst den utbredda korruptionen. Alla som vill göra affärer eller starta något projekt måste betala 10 procent till regimen.
Monsef menar att utbredd arbetslöshet och växande klyftor är ett resultat av den nyliberala ekonomiska politik som fördes under stora delar av Ben Alis styre, med uppmuntran av EU och Världsbanken.
– Regeringen har skrutit med hög tillväxt och fått beröm av EU, men även om tillväxten vissa år var sju-åtta procent var den koncentrerad i några få sektorer, som olja, mineraler eller turism, och intäkterna kom inte hela folket till del. All politisk och ekonomisk makt var koncentrerad hos Ben Ali och hans familj, samtidigt som den breda medelklassen nästan kollapsat, säger Monsef.

Fackliga nätverk

De senaste åren har det växande ekonomiska trycket på befolkningen resulterat i många strejker och andra sociala protester, som ibland möts med hårt förtryck. Långt under de internationella mediernas radar har olagliga vänstergrupper och fackliga aktivister arbetat ihärdigt för att organisera och mobilisera motstånd mot den ekonomiska politiken och det politiska förtrycket. Den tunisiska fackliga federation UGTT spelade också en viktig roll när de spontana protesterna i Sidi Bouzid spreds till huvudstaden och andra delar av landet under veckorna före Ben Alis fall.
– Den viktigaste anledningen till att revolutionen lyckades var att det fanns politiska och fackliga nätverk som arbetade för att sprida den och ge den en riktning. Inför hösten 2011 fanns planer på en stor kampanj för att förhindra att Ben Ali skulle ställa upp i presidentvalet 2014 och tvinga honom att göra politiska och juridiska reformer och öka de politiska friheterna. Därför kunde man snabbt organisera nationella protester mot regimen när revolten tog fart, säger Monsef.

Regeringen maktlös

De senaste dagarna har nya protester inletts mot övergångsregeringen. I måndags drabbade demonstranter och kravallpolis samman utanför premiärministerns kontor i Tunis samtidigt som många av landets lärare gick ut i strejk. Monzef tror att det bara är en tidsfråga innan övergångsregeringen faller samman.
– Regeringen är maktlös, den finns bara på papper och saknar legitimitet. Folket och militären är de enda två krafter som betyder något just nu. Hittills har militären inte gripit in med kraft mot revolutionen utan förhållit sig neutral, så det är uppenbart att de också varit missnöjda med Ben Ali. Men ingen vet vad som kommer att hända de närmaste dagarna och veckorna.
Kommer du återvända till Tunisien nu?
– Jag hoppas kunna återvända om någon vecka, men bara om den gamla regimen verkligen är borta. Så länge deras män finns kvar är det farligt att verka öppet i landet, trots alla löften om fullständig frihet.

Fotnot: Sedan intervjun gjordes har partiet RCD upplösts.