Opinion 07 februari, 2011

Om våra problem – och andras

Richard Turpin skriver om Vänsterpartiets framtid.

Att Alliansen vann ännu ett val är så allvarligt att det kommer få ödesdigra konsekvenser för Sveriges framtid inom en rad skilda områden. Det visar också att en krympande politisk sfär har fått de krafter som traditionellt hävdat politikens betydelse som instrument för samhällsbyggande ytterligare marginaliserats. Ju mer makt som rinner ut ur de demokratiskt valda församlingarna, desto större blir misstron mot politiken som sådan. Därför är det nödvändigt att återerövra politikens klassiska arenor och kanske ännu viktigare, att finna nya.

Men för att detta ska vara mödan lönt måste vi börja med att pröva våra tankar om hur vi vill att världen skall utvecklas. Här följer en samling frågor, påståenden och förslag.

 

1. Klimathotet och socialismen.

a) När ett så gott som enat forskarsamhälle gör gällande att vår värld så som vi känner den närmar sig en kollaps bör ju detta vara avgörande för ett politiskt parti som har anspråk på den framtid som kanske inte ens kommer… Vi vet att tilltron till kapitalismens innovationsförmåga är så stark att den låter stora delar av opinionsskapare, alltså media och politiker, invaggas i den fromma förhoppningen att företagens genier kommer att lösa detta överhängande problem. Vi däremot delar ju inte denna barnsliga tro på att marknaden skulle fungera rationellt då dess väsen stavas profit. Däremot är vi ju klassiska utvecklingsoptimister. Kanske är det en inte främmande tanke för marxister att människan både formas av och formar världen hon verkar i och att denna världs resurser är ändliga och människan en biologisk varelse som verkar i ett skört biologiskt sammanhang. Marknaden kan inte tillåtas ta hand om utvecklingen av det skälet att den är oförmögen att göra det. Till passerade stadier kan vi inte gå. Slutsatsen måste vara att endast planering, omfördelning och politisk järnvilja räddar oss från undergången. Socialismen är med andra ord det självklara steget i vår strävan att överhuvud ha kvar den värld som vi vill föra från nödvändighetens rike till frihetens.

Inga andra än vi kan säga det, därför att alla andra är liberaler och sålunda icke rustade att ingripa. Det gäller även Miljöpartiet. Vi måste visa att vår väg är den enda möjliga och avslöja miljöpartiet som icke trovärdigt i sin paradgren.

Invändningen att alarmism inte vinner val kan utan vidare avfärdas om alarmet tjuter. Endast om vi kan göra trovärdigt att forskarna har fel kan invändningen beaktas.

 

b) Om vi vet att världen vi verkar i är i omedelbart behov av akuta insatser måste vi fråga oss hur det ska gå till. Är det troligt, möjligt, att nationella parlament och internationella organisationer kommer att kunna / hinna fatta beslut och genomföra dessa i tid? Är det troligt / möjligt att överkonsumenterna frivilligt kommer att överge sin ohållbara hållning? Är det troligt att den så kallade konsumentmakten kommer att globalt uppnå en sån grad av medvetenhet att den på allvar kan avsluta den ystra shoppingfesten? Om inte? Kan vi föreställa oss ett scenario som heter KRIG om de allt knappare resurserna? Om ett sådant scenario är möjligt, hur ska det undvikas? Finns det någon annan väg än omfördelning och noggrann hushållning av vår världs tillgångar? Måste världen månne styras genom diktat? Om så är fallet, vem ska säga det? Om inte, vilka alternativ föreslås då?

 

2. Håll i hop, en regeringsparoll – inte en oppositionsparoll

Vårt samhälle föses fram mot splittring, ojämlikhet och växande sociala motsättningar. En planerad och pågående likvidering av gemensamma resurser och privat tillägnande av dessa skapar ett samhälle där inga kontrakt med giltighet mellan medborgaren och det offentliga kan skrivas. I stället för att föra fram en paroll som snarare Anders Borg kunnat underteckna borde vi hotat de mellanskikt som alla påstår sig värna genom att bulta in i huvudet på dem att det även ligger i deras intresse att inte spränga sönder det samhälle där också detta lattefolk, dessa lättingar, ingår. De har inte mycket att vinna på trasig infrastruktur, ökat socialt våld, trasiga skolor med slutkörda lärare för fattiga och hela skolor med sprudlande lärare för rika, vaktbolag som patrullerar innerstad och villaområden, sönderslagna kroppar och brinnande stadsjeepar, vanmakt, rädsla, hat. Sluta dalta med dem, helt enkelt.

 

3.Socialism för de bekväma.

Avslöja myten om livspusslet som en irrelevant fråga en opraktisk och resursstark klass lyft upp på en dagordning där de väsentliga frågorna som hamnat hamnat på övrigt lyder: sänk arbetstiden – så att städning, matlagning och umgänge blir möjligt, bygg ut och gör gratis kollektivtrafiken – så att bortklemade barn härdas genom att själva ta sig till hockey, fotboll, ridning, bygg ut barnomsorgen så att daghem är öppna alla dygnets timmar, öppna klasser för barn som har kvälls och nattarbetande föräldrar, återinför samhälleliga monopol på elektricitet, telefoni så att tid och pengar kan användas till viktigare saker än omständliga val av profiterande leverantörer, trygga en värdig äldreomsorg så att samvetet inte gnager, avskaffa ett pensionssystem som tvingar blivande åldringar att spekulera bort sina pengar på börser som snart tillhör historien, etc, etc, etc.

 

4. Ett parti för loosers?

Vi ensamma för de undanskuffades, osynliggjordas, sjukas, fattigas talan – vi är det enda kristna partiet, får man lätt får sig. Men är det så bra? Harm som leder till dådkraft är betydligt mer attraktivt än prat och snyft. Istället för att ständigt vädja till de privilegierades döva öron kunde vi praktiskt mobilisera våra kompetenta, godhjärtade och solidariska medlemmar och upprätta en organisation, en röda hjälpen, ett system av medborgarkontor, som ger läxhjälp i utsatta områden, om nödvändigt tar strid mot myndigheter, avvärjer vräkningar, ger begränsade, räntefria lån… besöker fängelser. Så arbetar framgångsrika rörelser i Holland, Palestina, Libanon, Latinamerika. Fattas det pengar? Skaffa fram dem då.

 

5. Den goda liberalismen i den farliga socialismen

Gör klart för väljarkåren att VP inte endast är Riksdagens enda socialistiska parti. Det är även parlamentets enda liberala parti! Ensamma hävdar vi att det svenska folket är medborgare i första hand och inte som de övriga, vilka gör gällande att nationen befolkas av kunder och skattebetalare. Vi ensamma hävdar medborgarnas integritet gentemot övervakande, avlyssnande, spejande repressiva icketransparenta myndigheter. Vi slåss för det fria ordet mot mediamonopolen. Vi vill inte att skolan ska spionera på elever för SÄPO:s räkning. Vi ensamma slår vakt om medborgarnationens självbestämmanderätt gentemot supermakten på dekis. Vår regering kommer inte expediera beställningar av CIA, Vita Huset och transnationella konglomerat. Vår regering kommer inte att be om propagandahjälp från vacklande imperium!

 

6. Ryck av Sverigedemokraterna den blågula fanan!

Kan man bevisa sin kärlek för sitt fosterland mer än att vilja dess invånare det bästa? Varför kan vi inte hantera nationalismen när Che och Ho Chi Minh kunde det? Hävdar inte vi bäst det nationella oberoendet inte bara för andra nationer utan även vår egen? Varför skulle inte vi vara stolta eller åtminstone medvetna om våra mödrars och fäders gärningar och missgärningar? Varför kan inte de vadmalsklädda finnas med när vi talar om att historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp? Varför skulle inte vi känna sorg över förfädernas umbärande, lidanden och död, glädje åt deras tapperhet och uthållighet? Avslöja hyckleriet och okunskapen hos Sverigedemokraterna när de påstår sig vara ensamma mot etablissemanget och i sin kanon infogar just forna tiders etablissemang vilkas namn de knappt kan uttala! Låt oss göra klart att fosterlandskärlek är inkluderande och inte exkluderande.

Vill inte även vi att det svenska språket ska leva och utvecklas? Om inte, vilket annat språk ska vi tala, läsa och skriva? Ta kamp mot anglifieringen av det akademiska livet – kräv att avhandlingar ska på skrivas eller översättas till svenska, tyska, franska också. Och varför inte kinesiska och arabiska med? Ta över universiteten! Ta studielån och doktorera!

Även om vi kan hålla för troligt att även vår kultur liksom alla andra kommer att försvinna in i historiens dunkel behöver vi väl inte påskynda processen om inte något väsentligt kan vinnas därmed?

Inse att SD:s väljare snarare är rädda än onda och defekta. Om många skräms av att det samhälle de lever i förändras utan att de har något inflytande däröver, så låt oss då tala om det! Sluta upp med att låtsas vara moraliskt överlägsna och de sannaste företrädarna för humanism och tolerans utan bli det istället!

 

7. Den revolutionära feminismen – paradigmskiftet

Inse kraften i parollen: Krossa de patriarkala strukturerna. Kan det betyda något annat än kamp för kommunismen? Betyder inte det att barnen är hela samhällets käraste angelägenhet och inte i första hand föräldrarnas? Betyder inte det att vi kan skippa könskvoteringar till bolagsstyrelser eftersom deras syfte är att maximera vinst genom utsugning av andras arbete för att ge den till dem som inte arbetar? Betyder inte det att sexualiteten frigörs från ägandets och juridikens bojor, förlorar sin nyttoaspekt och blir en källa till ren glädje och rekreation? Betyder inte det att familjeförmögenheterna och arvsrätten avskaffas?

Betyder inte det att privategendomen avskaffas?

Betyder inte det slutet för de samhällen som utvecklats kring privategendomen och som under mäns ledning och administration inte bara lett till producerandet av nyttigheter utan till slaveri, svält, krig, och lidande i ett förskräckande antal årtusenden?

Betyder det något annat än att de manliga dygderna som varit rådande ända in till denna sista tid äntligen skall träda tillbaka och ersättas av något nytt och bättre? Betyder det slutet för den demokratiska centralismen?

 

8. Ordet.

Om vi inte är kommunister, är vi då inte heller för förverkligandet av ett samhälle som bygger vidare på det som hela den grekiska politiska och moraliska filosofin kretsade kring, Jesus predikade, apostlarna levde, kyrkofäderna höll som

det enda riktiga, klostren försökte genomföra, och alla politiskt tänkande filosofer av rang förhållit sig till och planeten behöver?

Inte det? Bra, då vet vi.

Om vi inte ansluter oss till historiens mäktigaste idéström, vad ansluter vi oss då till?

 

9. Lågande blickar hos de verkliga förlorarna

MUF översvämmade landet i ett par månader innan valet. De var unga, friska, chicka och lyste av tillförsikt. De såg likadana ut. De rörde sig i flock. De tänkte likadant. De var unisona i sin hyllning till individen. Avslöja dessa individualister som uniforma flockmänniskor av sorgligaste sort! Gör klart att flockindivider inte kan mäta sig med socialistiska personligheter, att de extravaganta, normbrytande, excentriska ungdomarna är revolutionärer som hyllar det av personligheters arbete skapade gemensamma bästa!

 

10. Eld i berget

Ha beredskap på och påskynda socialdemokratins sprängning vid marsch höger om. Studera die Linke.

 

11. Krig i vår tid

Var beredda på att landet är NATO-anslutet innan mandatperiodens slut. Då värnplikten avskaffats, styrkorna befinner sig utomlands, kommandona sker på amerikanska, ministrar varnar för ryssen och landet faktiskt inte kan försvaras – mobilisera redan idag opinion mot att liera Sverige med en nation vars ekonomi inte kan existera utan krig. Och överväg alternativ.

 

12. Företagaranda

Uppmana våra medlemmar och sympatisörer att studera socialistiskt företagande, grunda medlemsägda företag som tar upp kampen om upphandlingarna – starta socialistiska bemanningsföretag. För fram tanken på löntagarfonder igen.

 

13. Vi slår alla parlamentets partier i deras paradgrenar – från mittenvänstern till mittenhögern

Vi förstår vad begreppen social och demokrati betyder, miljön behöver oss bättre än miljöpartiet, vi står kristendomens dygder närmast, vi tror inte att livet levs bäst med ett samhälle där all offentlig och informell makt koncentreras till städer medan där åkrar plöjs och skördas, malmen bryts och älvar rusar i turbiner maktlösheten breder ut sig, vi är de enda som tar liberalismen på allvar, vi bygger ett samhälle där personligheter och excentriker kan utvecklas därför att vi återinvesterar det skapande kapitalet i människan, vi försvarar bäst Sveriges objektiva intressen och vill ensamma utveckla folkhemmet.

 

14. Ha politiker i partistyrelsen och inte skotträdda

Välj en partistyrelse där åtminstone någon har den lilla gnutta insikt, fantasi och politisk fingertoppskänsla som krävs för att lista ut vad det hade betytt att för några dagar ansluta sig till Ship to Gazas frihetsflotta! Just i valtid!

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor I politisk teori vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)