– Hör ni som sitter längst bak också?, frågar Åsa Brunius, som för kvällen är mötesordförande på Vänsterpartiet Hägersten-Skärholmens medlemsmöte.
Ungefär 30 personer har trängt ihop sig runt ett mycket långsmalt bord. Några som droppar in sent får inte riktigt plats, utan tar extrastolar och sätter sig lite bakom de andra.
Hägersten-Skärholmen, strax söder om Stockholm, är en av de Vänsterpartiföreningar som har vuxit explosionsartat på sistone. Det är ett tecken i tiden för Vänsterpartiet, trots det svaga valresultatet. Över 3 300 personer har sökt inträde i partiet under det senaste året. Enbart under valnatten i september kom det in 800 nya medlemsansökningar. Det är mycket för ett parti som tidigare låg på cirka 8 000 medlemmar.

Katarina Sköldulf är en av de nya i Hägersten-Skärholmen. Hon har bestämt sig för att ge Vänsterpartiet ett år. Helt övertygad om att hon är kvar efter ett år är hon inte, men säger att hon i alla fall vill ge det ett försök. Det var hennes arbete som terapeut på ett behandlingshem för unga tjejer som fick henne att ta steget.
– Jag träffar många unga tjejer med missbruksproblem och självdestruktivitet och det känns ofta som om jag på något sätt arbetar med slutprodukten. Jag kände att jag måste jobba någon annanstans också för att förändra, berättar hon senare under fikapausen.

Som ung var Katarina Sköldulf med i Kommunistisk ungdom. När hon blev politiskt aktiv igen stod valet mellan Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet. Hittills tycker hon att hon fått ett bra mottagande i partiet.
Vad skulle kunna göra att du inte är kvar i partiet när det här året har gått?
– Dogmatism, säger hon efter att ha funderat en stund, att allt ska vara så linjerät och fyrkantigt.
Förutom det stora antalet på mötet i Skärholmen, märks att det är många nya medlemmar när mötesordföranden lägger in pedagogiska snabbförklaringar till mötesformalia som annars kan verka krånglig för den som inte är van.
– Ni ropar ja till det förslag ni vill bifalla, aldrig nej, säger Åsa Brunius när det blir dags för omröstningar.
Alla ska kunna hänga med. Efteråt säger flera nya medlemmar att det är uppskattat. Ämnet för kvällen är framför allt distriktets kommande årskonferens, dit ombud från föreningen ska utses.
– Det vore kanske bättre om jag hade gått kursen för nya medlemmar först, säger en kvinna som blir nominerad till att åka som ombud på konferensen.
– Äsch, jag fattade ingenting av min första distriktsårskonferens. Det gick bra ändå, svarar en mer erfaren medlem.
Distriktets verksamhetsplan är också en av kvällens viktigare punkter. De flesta verkar ha läst på innan mötet och flera kommer med ändringsförslag. En del frågor väcker mer debatt än andra och när det blir dags för fikapaus är det inte alla som vill sluta diskutera.
– Ibland är det som att när det verkligen börjar bränna till i diskussionen så är tiden slut. Det kan nog vara svårt för nya medlemmar, det blir mycket formalia, säger någon.

Det är också något som Emma Westergren, ny medlem i Hägersten-Skärholmen tar upp när vi pratar lite senare.
– Det är en viss form och jag förstår att det är så demokratiska mötesformer går till, men om man inte är van känns det lätt lite stelt.
Samtidigt tycker hon att hon har blivit väl mottagen i partiet.
– Jag har känt mig välkommen och det har inte varit några krav på att man måste vara med på allt, utan jag har kommit till möten och aktiviteter när jag har kunnat och då har jag känt att det har varit uppskattat.
Hon har hunnit vara medlem i ett år nu.
– Det var när jag började känna att borgarna kan vinna igen som jag ville engagera mig.
Precis som Katarina Sköldulf säger Emma Westergren att hennes erfarenheter i yrkeslivet har spelat roll för hennes engagemang. Hon arbetar som socionom på en biståndsenhet och ser mycket orättvisor i jobbet, i synnerhet med utförsäkringarna, ett system som hon beskriver som ”käpprätt åt skogen”.

Men hon är också kritisk mot samhällsutvecklingen över huvud taget, där allt större ansvar läggs på att individen ska välja rätt när det gäller till exempel skola och sjukvård och kunna betala för sig.
– Jobbar man i den sociala sektorn så möter man många föräldrar som inte har kunskaper att välja rätt åt sina barn, eller pengar för att kunna betala för sig.
I framtiden vill hon kanske arbeta mer med att till exempel skriva debattartiklar.
– Jag kommer nog att fortsätta vara aktiv och se vad jag kan bidra med.
– Normalt sett har vi ungefär två kurser för nya medlemmar per säsong, den senaste tiden har vi haft sex kurser och alla har haft 25 till 40 deltagare varje gång, säger John Hörnquist, distriktsordförande i Stockholm.

Distriktet har aktivt arbetat med att få in de nya medlemmarna i verksamheten. Bland annat genom att skapa ett aktivistnätverk, en helt ny arbetsform för partiet. Tanken är att man inte ska behöva vara så knuten till sin partiförening, utan ska kunna ta kontakt med nätverket om man har en fråga som man vill driva. John Hörnquist tror att det fungerar särskilt bra i Stockholm där många inte är så bundna till sin bostadsort.
– Tidigare var det mer så att om man ville jobba med till exempel klimatfrågan så skulle man först vara aktiv i sin partiförening i tre år och sedan rekommenderas fram till miljöutskottet i distriktet.
Ofta blev det så att de som inte kände sig hemma i sin förening försvann någonstans på vägen. Något som gjorde att partiet gick miste om aktiva medlemmar men också om mycket kompetens.
– Det märkte vi när vi ringde runt till alla medlemmar inför EU-valet. Vi kunde konstatera att ”jaha här är en som sitter i förbundsstyrelsen i sitt fackförbund och här är en annan som är en höjdare inom Naturskyddsföreningen”.
Vilka är då de nya medlemmarna? Enligt John Hörnquist är det en väldigt blandad skara, både vad gäller ålder, bakgrund och intresseområden.
– Det som har haft en stor betydelse är de fackligt aktiva nya medlemmarna, även om de inte har varit den största gruppen till antalet. Hotell- och restaurangvänstern har bildats och att andra fackliga partiföreningar har fått en nytillströmning. Just nu tittar vi på möjligheterna att bilda en Handelsvänstern också.

Vänsterpartiet har vuxit över hela landet, men framför allt i Göteborg och Malmö. Senast partiet hade en jämförbar medlemstillströmning var 1998.
– Då förmådde vi inte att ta hand om dem och en hel del lämnade partiet. Sedan var det mängder med nya parlamentariska platser som skulle tillsättas efter valet 98 och många nya medlemmar slukades helt upp av det, säger Anki Ahlsten, partisekreterare i V.
Hur ska ni göra för att behålla medlemmarna den här gången?
– Vi har försökt att jobba mer medvetet med att få in dem i verksamheten. Här måste även till exempel medlemmar i partistyrelsen ta ansvar.

Anki Ahlsten berättar att man direkt efter valet satte igång från centralt håll att se till att de nya medlemmarna fick ett snabbt svar från partiet. Dessutom organiserade man en rundringning till alla distrikt för att få en bild över vilka som behövde stöd med att ta emot de nytillkomna. Precis som i Stockholmsdistriktet har även partistyrelsen planer på att försöka stärka det utomparlamentariska arbetet.
– Vi håller också på att utforma ett studiematerial för Vänsterpartimedlemmar tillsammans med Kvarnby folkhögskola, säg
er Anki Ahlsten.
Och framtiden tycker hon ser ljus ut.
– De som var med på sjuttiotalet säger att det här påminner om det.