Johan Lundberg på konservativa Axess kräver att vänsterdebattörer tar avstånd från Venezuelas president Hugo Chávez stöd till Libyens diktator. Kritiken är löjeväckande. Det är ju den borgerliga regeringen i Sverige som står närmast Chávez´ krassa analys av händelserna i Libyen.
Det är sedan länge känt att Venezuelas regering arbetar efter ”fiendens fiende-linjen” i utrikespolitiken. Med Libyen samarbetar dessutom Venezuela i OPEC. Landet har också goda kontakter med länder som Iran och Vitryssland (jordbrukssamarbete) och Kina (miljardlån och oljeexport). Att bygga alternativ till USA:s dominans har haft prioritet. Precis som Bildt, Berlusconi och Blair tycker att ”stabilitet”, garanterat fortsatta oljeleveranser och fyllda orderböcker i exportindustrin är viktigare än demokrati.

Det är realpolitik, i olika former, som styr. Att det nu var ett tag sedan som Gaddafi-regimen utmanade USA och västmakterna verkar ha spelat mindre roll i Chávez analys. Befogad oro för yttre inblandning i det egna landets angelägenheter har säkerligen också spelat roll för beslutet.
USA och EU har å sin sida åtnjutit de nya öppnade marknader som Libyens IMF-inträde 2003 gett. Precis som i fallet Egypten har man spelat både med regimen och opposition för att maximera sina intressen. Det pågår ett spel om Libyen nu där inga av parterna har folkstyre som den viktigaste ingrediensen.
Svensk vänsters syn på utrikespolitik är annorlunda i så gott som alla kommentarer åtminstone jag har sett. Men när regeringen är otydlig i sin demokratisyn är det tydligen bättre att peka på att oppositionen ska ta avstånd från andra länders utrikespolitik.