På tisdagseftermiddagen utbildade soldater rekryter på basketplanen utanför en skola i kuststaden Benghazi. Deltagarna var mellan 18 och 60 år gamla. På ett skrivbord en bit bort satt samtidigt en officer och registrerade de frivilligas namn, samt deras blodgrupper.
På bara två dagar tog sig över fyra tusen frivilliga libyer hit enligt officeren. En större armébas utanför Benghazi ska samtidigt ha tagit emot upp till tio tusen frivilliga.
– Jag vill att mitt land befrias från Gaddafi och att de 41 år av helvete som han har utsatt oss för får ett slut, säger rekryten Salem Abdelhassid El Dressy.
Till vardags är han revisor och tvåbarnspappa.
– Gaddafi tog makten samma år som jag föddes och nu är det dags för förändring. Om vi beger oss till Tripoli tror jag det kommer att bli hårda strider, även om jag hoppas att jag har fel. Men jag är redo att strida. Alla mina vänner och hela min familj känner samma sak – Gaddafi måste bort. Vi vill alla bege oss till Tripoli för att få bort honom.
Här i Benghazi råder en stor skillnad på vad som sägs om landets diktator jämfört med de uttalanden som hörs i tv, om att alla libyer älskar sin ledare. Det är uppenbart att Gaddafis egna uttalanden om läget i landet saknar verklighetsförankring.
Söndertrasade
Befolkningen är upprörd över att Gaddafi förnekar att regimen utövat massivt våld mot sin egen befolkning. På sjukhusen vårdas fortfarande människor för sina skottskador, och läkare vittnar om hur folk som blivit helt söndertrasade av artillerield har anlänt till mottagningarna.
Benghazi befriades från Gaddafis järngrepp den 20 februari, då folk och soldater gick samman. Detta efter att säkerhetsstyrkor skjutit urskillningslöst mot protesterande. Hundratals människor dödades och tusentals skadades. Läkare har berättat om att de arbetade flera dygn i sträck för att hjälpa de sårade.
Sedan upproret inleddes i Benghazi så har denna stad med 800 000 invånare förvandlats till ett centrum för kampen mot Gaddafiregimen.
Grön, svart, röd
De flesta butiker har förblivit stängda och servicen är minimal, men staden är fortfarande igång. Framför Högsta domstolens byggnad samlas Gaddafis motståndare varje dag, för att veva med sina gröna, svarta och röda flaggor och skrika slagord mot regimen.
Medan officerare börjat drilla rekryter för en möjlig marsch mot Tripoli har rebellsoldater i närheten börjat sortera alla de vapen som man beslagtagit från olika vapendepåer i och runt staden. Överste Mohammed Samir Al-Abar säger att landets armé nu är splittrad med Gaddafi och hans förtrogna och legoknektar på ena sidan, medan den andra består av i stort sett alla andra.
– De högt uppsatta officerarna hyllar Gaddafi, och är helt kontrollerade av honom. De saknar en libysk själ. Men jag har män med mig som är redo att strida, och det har alla andra officerare här också. Stridsvagnarna är också redo. Och folkets beslutsamhet är stenhård, säger Al-Abar.
Förutom beslutsamheten är de också beväpnade. Visserligen med vapen som i många fall legat i lager sedan 1970-talet. Soldaterna har plockat och putsat på vapnen i flera dagar. På tisdagen gav de sig på att testa gamla ryska luftvärnspjäser. När man sköt iväg ett par av dem och det visade sig att de fortfarande fungerade jublade folkmassan.
Utan utrustning
– Gaddafi gav oss aldrig någon utrustning, han litade aldrig på den vanliga armén utan bara på sitt eget folk. Men nu har vapnen hamnat i folkets händer, säger reservisten Adel Mustafa.
– Dessa luftvärnspjäser till exempel, de tvingar flygplanen att flyga högt. De är omoderna och smutsiga, men de fungerar. Innan folket beslagtog dessa vapen så användes de mot folket av regimen. Titta på ammunitionens storlek, när de träffar människor så går de helt i bitar. De tillverkades för att bekämpa flygplan, inte människor, men Gaddafi använde dem mot sitt eget folk.
Gaddafi tycks just nu inte ha så många valmöjligheter kvar. Han har sagt att han aldrig kommer att lämna Libyen frivilligt, och inget land har heller sagt sig vara villigt att ta emot honom. Tillsammans med sin grupp av lojala underhuggare kan Gaddafi komma att kämpa till slutet från sitt Tripoli – men det är också en strid som denna armé i Benghazi, bestående av allt ifrån riktiga soldater med gamla vapen till frivilliga kamrerer är mer än villiga att ge sig in i.