Muammar Gaddafi har styrt över Libyen i 42 år. Under lång tid var landet ett slags oortodoxt muslimskt vänsterexempel, allierat med Sovjetunionen. Med hjälp av oljepengar lyckades man uppnå jämn inkomstfördelning och bättre möjligheter för kvinnor än i andra länder i regionen. Efter murens fall (och framförallt 11 september 2001) tvingades man in i andra allianser – med USA, Italien, Storbritannien och Frankrike. Stora delar av landets tillgångar privatiserades och man hyllades istället av IMF. Under hela tiden har landet varit en stenhård diktatur.
När upproret började fanns betydande storföretags- och statsintressen investerade i landet – samtidigt som det fanns motsvarande intressen utestängda som bara önskade sig regimskifte. Det är en bakgrund till västvärldens halsstarriga och snabba vändning från stöd till krav på regimskifte. En annan ligger i konfliktens snabba utveckling.
Upproret mot Gaddafi flammar upp den 15 februari i protest mot gripandet av en människorättsaktivist. Oppositionen samlades i demonstrationer som slutar i gatustrider. I Benghazi beskjuts demonstranterna med prickskyttegevär och från helikopter. Efter några dagar räknas antalet demonstranter i tusental och antalet offer i hundratal.
Många tidigare regeringsanhängare och militärer byter nu sida. Inom kort blir upproret väpnat – därmed ett inbördeskrig. Inom tio dagar erövrar rebellerna större delen av landet utanför Gaddafis starkaste fäste, Tripoli. Ett nationellt övergångsråd med Benghazi som bas bildas och får snabbt erkännande från utlandet. USA fryser Libyens enorma utländska tillgångar och ber Gaddafi att avgå. Alla är övertygade att Gaddafi snart faller. Rebellerna tackar nej till utländsk hjälp. Men från och med den 6 mars börjar regeringens motoffensiv, understödd av artilleri och flygbombningar, att återerövra landet. Ropen på militärt ingripande, som tidigare kommit från utländska makter, kommer nu också från rebellerna. FN, som redan satt ekonomiska sanktioner i verket beslutar att med tillgängliga medel skydda civilbefolkningen. Bombningar av luftvärn, stridsvagnar och marktrupper börjar den 19 mars.
FN-beslutet är lagligt – eftersom det är fattat av säkerhetsrådet och åberopar klausuler som kan motivera en militär insats. Men det strider emot organisationens grundtanke – att förhindra krig och söka fredliga lösningar först. Denna tanke utgör inte bara den allra första punkten i FN-stadgan, utan uttrycks tydligt i varje dokument som rör hur FN skall hantera krig.
Inga synliga försök att nå en politisk lösning har fullföljts. Under hela konflikten har minst tre utomstående förslag till medling och förhandlingar erbjudits – av Sydafrikas regering, Hugo Chávez och Turkiets premiärminister Erdogan. Alla har avvisats – av dem som senare anfallit Libyen.
Poängen med medling förstås av alla som ser att landet de facto är i inbördeskrig. Sammanlagt räknar oberoende bedömare med mellan 1 000 och 10 000 dödsoffer på båda sidor. Det finns två väpnade sidor som har delat upp landet mellan sig, och det är långt ifrån säkert att delningen blir kortvarig. Det naturliga agerandet från världssamfundet i alla inbördeskrig är att tvinga parterna till eldupphör och förhandlingar. För att spara liv, men också för att undvika permanent delning av territoriet och framtida konflikter.
Istället har FN hamnat olyckligt nära länder som har starka egenintressen i konfliktlandet. Syftet med anfallet är visserligen klart uttryckt i resolutionen, men Storbritannien som gått i spetsen för FN-koalitionen har redan i början av mars begått krigshandlingar genom att skicka in kommandosoldater. Som förklaring sa försvarsminister Liam Fox att man velat upprätta förbindelse med rebellerna ”för att försäkra sig om Gaddafiregimens försvinnande” (The Guardian, 6 mars). Lika problematiskt är att aktionen stödjs av ett antal arabländer, som knappast kan antas göra det för demokratiska mål men som gärna tar chansen att tillfoga den gamla fienden Gaddafi skada.
FN-beslutet öppnar för fler militära interventioner i nära sammanblandning med vissa staters geopolitiska intressen. Det i sig något som delar världssamfundet. Här är idag huvudförklaringen till att länder som Kina, Ryssland, Indien, Tyskland och Brasilien lade ner sina röster i säkerhetsrådet. Och till att vänsterregeringarna i Latinamerika, liksom Afrikanska Unionen protesterat. Kvar finns framförallt ett antal EU-länder och USA.
Kraven på att stoppa blodbad i Libyen påminner starkt om tidigare humanitära interventioner. Av dem kan vi lära oss att löftet om en snabb militär lösning ofta visar sig ihåligt. Sedan Srebrenica vet vi att flygförbudszoner inte räcker för att stoppa massakrer. Sedan Rwanda att FN-trupper på marken inte nödvändigtvis förhindrar massmord. Risken är betydande för att man nu när tärningen ändå är kastad snart anser att stridande marktrupper trots allt måste sättas in.
Också för rebellerna borde varningar för att låta sig inhägnas av stormakter ringa. Om priset för att bli av med Gaddafi är att Libyen i likhet med Kosovo blir ett dysfunktionellt FN-protektorat med en permanent amerikansk militär närvaro, eller om man som Irak förlorar kontrollen över sin olja kan upproret sluta i dubbel tragedi.
Mest tragiskt är att varje tanke på att lösa svåra konflikter med annat än krig verkar ha försvunnit helt ur den allmänna debatten. Kan man endast välja mellan passivitet och missilanfall kommer många, inklusive vänsterkrafter, att välja missiler. Men både FN och vänstern borde sträva efter aktiv konfliktlösning på fredlig väg.
