Socialdemokraterna har just kongressat och valt en ny partiordförande. Det sker i en turbulent tid. Socialdemokraterna befinner sig i djupaste kris och meningarna om vägarna ut ur krisen kunde knappast vara större. Håkan Juholt slog an en ganska traditionell ton när han höll sitt programtal på kongressen. Socialdemokraterna ska motverka barnfattigdom och andra allt mer synliga sociala missförhållanden. Men skatterna ska inte röras. Den ekvationen går inte ihop.
I själva verket återspeglar Håkan Juholts tal ett klassiskt socialdemokratiskt illusionsnummer, att det går att tygla de så kallade marknadskrafterna utan att göra något åt de bakomliggande ekonomiska maktrelationerna. Sanningen är ju att det svenska samhället under en period på åtminstone tjugo år, sedan 1990-talskrisen, har utvecklats i allt mer ojämlik och orättvis riktning.

Ska Juholt uppnå de mål han formulerar om ett människovärdigt samhälle måste han och Socialdemokraterna bli tydligare: privatiseringar och konkurrensutsättning har allt för länge tillåtits vägleda politiken, inte minst den Socialdemokratiska politiken. Även i Sverige har avregleringar av väsentliga samhällsfunktioner bidragit till en omfördelning av maktresurser till förmån för ekonomiskt starka.
Full sysselsättning måste etableras som överordnat mål för både finans- och penningpolitik. Det handlar om att garantera sunt resursutnyttjande, tillgodose människovärdet och stärka löntagarnas inflytande i arbetslivet. Socialdemokraterna saknar idag en övertygande strategi för full sysselsättning.
Den ohejdade internationella marknadsintegrationen får negativa konsekvenser. Andra sidan av globaliseringsmyntet är den tilltagande makten hos multinationella företag och finansintressen. Integrationen måste bäddas in i ekonomiska och sociala regleringar på internationell nivå, där bland annat full sysselsättning och rättvis fördelning utgör viktiga utgångspunkter.

Välfärd måste definieras på ett nytt sätt. Tala om inflytande i samhället, i arbetslivet och över det egna livet i stället för dessa ständiga krav på anpassning till förändrade marknadsrelationer. Fördjupa insikten om att samhällets tekniska och ekonomiska potential ger människor möjligheter att styra utvecklingen i ekologiskt och socialt hållbara banor i stället för att hela tiden hamra in behovet av anpassning till abstrakta (men i verkligheten mycket konkreta) ekonomiska maktrelationer.
En ökning av den gemensamma konsumtionen via kommuner och landsting ger ett mer positivt bidrag till den samlade välfärden än en ytterligare ökning av den privata konsumtionen. Det privata konsumtionsutrymmet behöver omfördelas till förmån för de med lägst inkomster, men den samlade konsumtionsvolymen är tillräckligt stor. Kommer Juholt och Socialdemokraterna klara att tala klartext på den här punkten?
Det behövs ett utbildningslyft, precis som Håkan Juholt framhöll i sitt tal. Men fokus måste framför allt ligga på att ge alla rätt till en kvalificerad utbildning på grundläggande nivå. Idag sker en våldsam utsortering av ungdomar från skolan. Det bidrar till en än mer uppstyckad arbetsmarknad. Allt större grupper hänvisas till låglönearbete. Den här utvecklingen i kombination med den borgerliga regeringens omstöpning av arbetsmarknadspolitiken och de sociala trygghetssystemen lägger en grund för ett socialt mer delat samhälle.

Förändringarna ska inte ses som ett resultat av en utveckling opåverkad av klassintressen. De är ett uttryck för medvetna strävanden. Löntagarnas politiska och fackliga inflytande har framgångsrikt trängts tillbaka med hänvisning till ”objektiva” rörelselagar (formulerade av auktoriteter som Borg och Reinfeldt). Det är på tiden att tydliggöra den ideologiska och sociala drivkraften hos vår tids borgerliga samhällsingenjörer.