– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet. 

– Han sitter och skrattar åt oss, rakt upp och ned, och säger ”jag har rätt”. Hans advokat säger precis samma sak: ”Vi kommer fortsätta på samma sätt, och alla kommer anlita oss.” Jag är rädd för att det kommer bli precis så. Men han har fortfarande fel.

Misstankarna om att 1,1 miljard svenska skattekronor kan ha fallit mellan stolarna – enbart i slovakiska bolag, under året 2022 – är bara ett exempel på vilka ”enorma” summor han ser försvinna ur branschen. Ekobrottsmyndigheten menade förra året att organiserad arbetslivskriminalitet, som beräknas omsätta 26 miljarder om året, är ”betydligt mer vinstbringande än narkotikahandel”.

– Jag är ju en sådan där kille som gillar välfärd, konstaterar Jari Viitakangas.

– Jag vill ha vård om jag blir sjuk, ett äldreboende när jag blir gammal, att mina barn ska ha det bra. Att vägarna ska vara bra.

Det mesta av det senaste årets huvudvärk har förärats litauiska Global Scaffolders UAB – ett bolag som fackförbundet nu stämmer på över 100 miljoner kronor, för omfattande kollektivavtalsbrott. 

Företaget har sitt säte i Litauen, och uppger sig jobba i hela Skandinavien. Enligt Byggnads stämning har man dock enbart verkat i Sverige, med som mest runt 300 litauiska gästarbetare samtidigt. Bolaget har systematiskt registrerat vanliga 40-timmarsveckor trots att anställda jobbat 10-timmarsdagar sex dagar i veckan, inte betalat ut övertid, helglön och andra ersättningar, och bara redovisat ”en bråkdel” av sin skatt.

– De här litauiska arbetarna borde haft ungefär dubbelt så mycket mer betalt än vad de fått ut, menar Jari Viitakangas (bilden).

– Men det är ju det att killarna är nöjda. De får jobba 60–70 timmar i veckan, och då tjänar de ungefär dubbelt så mycket som de hade gjort i hemlandet. Jobbar de si och så många veckor på ett år kan de bygga hus i hemlandet utan att ta lån.

Enligt utredaren börjar hela historien med ett annat kritiserat ställningsbolag – ironiskt nog vid namn No Problems. Företaget bytte namn 2018 efter att Skatteverket krävde dem på 3,2 miljoner kronor, då man hade undanhållit lön från polska arbetare. Dessutom var de den gemensamma nämnaren bakom en rad ställningsras, i fem olika städer på kort tid.

Jari Viitakangas beskriver en ställningsbransch som först sluter upp, i irritation mot en ny oseriös aktör – men som sedan ”fortsatte i samma spår med att dumpa priserna”. Som ny herre på täppan svepte Global Scaffolders vd Aurimas Jocaitis in på den svenska marknaden, och lämnade sina tidigare jaktmarker i Norge, där reglerna för transparens och redovisning just börjat skärpas till.

De här litauiska arbetarna borde haft ungefär dubbelt så mycket mer betalt än vad de fått ut.

– Vi har hittat andra företag som har större fel än Global Scaffolders, men där vi ändå hittat en lösning, ett sätt att göra rätt på, säger Jari Viitakangas till Flamman.

– Aurimas är inte intresserad av det. Han vill fortsätta, det här är hans sätt att tjäna pengar.

Sedan etableringen i Sverige har Global Scaffolders stålramar hållit upp några av landets största industrier och byggprojekt – från Northvolt och Piteå pappersbruk till Stockholms Förbifart och Göteborgs Västlänk, samt både Oskarshamns och Ringhals kärnkraftverk. På stålverksbygget Stegra i Boden hade de som mest 192 man, i dag lite över 100, berättar Byggnads utredare. Även Preemraffs oljeraffinaderi i Lysekil nämns, där myndigheter nyligen gjorde razzia och omhändertog 36 personer, som jobbat utan arbetstillstånd under ”uppenbart orimliga villkor”. Flera underentreprenörer utreds nu för människoexploatering, varav en ska vara ett litauiskt bolag, men förundersökningssekretess gör att Flamman inte har kunnat bekräfta om Global Scaffolders är en av dem.

– Små, seriösa aktörer är skitsura på storbolagen, som tar in tusentals utländska ställningsmontörer som jobbar häcken av sig 295 timmar i månaden, säger Jari Viitakangas och radar upp minst sex av branschens största drakar.

– Om du ska gå upp på en ställning så vet du att den är byggd av fyra killar som har jobbat minst sex dagar i veckan, tolv timmar per dag. De kommer göra misstag. De kommer glömma att skruva i skruvarna så att hissar rasar. De kommer glömma att göra infästningar så att ställningarna rasar. Det blir farligt, för alla yrkesgrupper.

Mattias Dahlgren (bilden), chef på företaget Tekniska Byggnadsställningar i Göteborg, anlitade också Global Scaffolders ”en liten stund” – men anade snabbt oråd.

– Många utländska företag har ju öppet sagt till mig att de sysslar med bemanning, och bara klär det som en entreprenad. Det är det som gör att de kommer undan med skatt, och kan köra på med hemlandets regelverk i mångt och mycket enligt utstationeringsdirektivet, förklarar han.

– Men Global sade ju sig vara bemanning. Sedan förstod jag att de jobbade för ett annat företag i stan, och att det inte var bemanning där. Då kändes det inte som att man hade en gedigen vilja att saker ska gå rätt till.

I dag anlitar Mattias Dahlgren bara ett enda utländskt ställningsbolag, som han känner lever upp till kraven. Han är besviken på ett helt system – på naiva och kortsiktiga byggföretag, facket som fortsätter skriva kollektivavtal med bolag som Global Scaffolders, glappande regelverk, och ”skygglappar och chockerande flathet” från svenska myndigheters håll.

– Själva ställningarna tror jag egentligen inte att de bygger sämre än våra killar. Däremot riskerar det att haverera med språket ibland, och många är mer motiverade av pengarna än yrket. Aurimas bryr sig inte ett rött lingon om någon svensk modell, det låter bara bra när han säger det, säger ställnings-vd:n.

– Jag ser också hur man struntar i att anmäla fusk och fel, om man kanske glömmer någonting nere i ett turbinblad eller tätskikt börjar läcka. Hur lätt är det inte att bara hålla tyst, om du ändå inte är härifrån?

Jari Viitakangas lovar att han ”inte är så uppgiven som han låter”. Men säger att det är svårt att hålla god min när branschen inte verkar intresserad av att lyssna.

– Jag kan känna mig smutsig av att hålla på med det här. Jag har ju suttit med flera bolag där vi ena stunden tar i hand, sitter och ska göra ordning, och sedan ser man hur de dagen tar in samma jävla skit, suckar han.

– Jag köper om de tar in någon annan skit, vi kan ta den diskussionen då. Men här har vi svart på vitt. Jag kan visa upp alla papper, och då tycker jag det är sorgligt. 

När Flamman försöker ringa Aurimas Jocaitis svarar en sekreterare för Global Scaffolders båda gångerna, och säger att vd:n sitter i ett möte. Både Jari Viitakangas och Mattias Dahlgren är överens om hur mycket de tror att fackets stämning på 100 miljoner kommer påverka den litauiska ställningskungen:

– Ingenting, tyvärr. Det har hänt flera gånger förut. De bara går i konkurs, och så skaffar de nya kontrakt. De kommer inte betala ett öre så länge beställarna i Sverige fortsätter handla in på lägsta timpeng, säger Mattias Dahlgren.

Ledare • 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

– Han kommer snart presentera ett nytt upplägg för de svenska entreprenörerna, kanske inte ens byta namn på bolaget. Och jag tror att de kommer fortsätta köpa, säger Jari Viitakangas.

– Han är så pass billig att världens största ställningsföretag använder honom. De anlitar i sin tur någon annan tredje part med säkerhetsansvar, som inte kommer kunna hitta de här felen vi hittat. 

I dag jobbar åtta personer från Global Scaffolders åt en underleverantör till Trafikverket i Göteborg, med skattepengar i lön, trots att Jari Viitakangas själv informerade upphandlaren om att ”vi inom kort kommer stämma det här skitföretaget”. 

– De försöker inte ens, och jag tycker de borde skämmas.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”Paradigmskifte i vården” – visst låter det underbart.

Löftet kommer dock från Ebba Busch som haft tre år på sig att genomföra skiftet. Under denna tid har man lyckats uppnå de längsta vårdköerna sedan mätningarna inleddes, samtidigt som KD när de tillträdde kallade köerna ”olagligt långa”. Man har dessutom minskat antalet vårdplatser, och enligt Socialstyrelsen uppnår endast tre av landets 21 regioner riktvärdet. Samtidigt ser fyra av tio unga vårdarbetare det som osannolikt att de kommer att jobba kvar i branschen hela livet.

Inte konstigt att Ebba Busch utlovar krafttag. Eller att hon, som hon säger till Aftonbladet (27/6),  söker ”förnyat mandat för lite frejdiga vårdreformer”.

Lika djupgående förändringar utlovas av Simona Mohamsson, som leder Tidösamarbetets andra småttingparti Liberalerna.

I Almedalen dundrade hon så hårt mot skolkapitalet att jag nästan hörde Academedias champagneglas spricka på hotell Clarion Wisbys terrass. ”Svensk skola är inte vilda västern”, sade hon. ”Till er som plundrar eleverna på en bättre framtid har jag en sak att säga: ni ska väck! Jag och Liberalerna kommer alltid sätta barnen före börsbolagen.”

Resultatet är en stat som sväller med nya byråkrater, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.

Visst får man rysningar. Men även om Liberalerna har gläntat på dörren till ett villkorat vinststopp för skolor som inte sköter sig, som om inte hela systemet är riggat för att gynna koncernerna, vill de inte se något generellt vinstförbud. I stället visar sig deras mest dramatiska förändring vara densamma som hos Ebba Busch: förstatligande.

Men företagen inom vård och skola gör inte fel för att de är olydiga. De gör vad de är satta att göra: generera vinst åt sina ägare. Det gör man genom att välja billigare patienter respektive elever, och minska personalkostnaderna. Det är därför allt färre lärare är behöriga, särskilt på friskolor där bara två av tre har rätt utbildning, och där man medvetet anställer lärare som inte kan svenska.

Ett av Tidöavtalets centrala syften är att bevara vinsterna i välfärden, där några av Sveriges mäktigaste investerare just nu har stora intressen. Det är ingen attraktiv roll för påstått idédrivna partier som Liberalerna och Kristdemokraterna. Så Simona Mohamsson och Ebba Busch vill desperat visa att de faktiskt kan utlova förändring. Och den största förändring man kan utlova utan att göra upp med vinstintresset, den kraft som bryter sönder Sveriges offentliga sektor, är ett tomt återförstatligande.

För oss som tycker att staten är ett utmärkt verktyg för att göra livet bättre för medborgarna låter detta lockande. Men resultatet är en stat som sväller på mitten, med alla nya byråkrater som behövs för att ge bolagen verkningslösa näsknäppar, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.

Inrikes • 19 juni, 2025

Lobbyisten Simona Mohamsson blir ny ledare för Liberalerna

Timbro gav precis ut en bok med en liknande systemkritik, med den vänsterkittlande titeln Vad gick snett med kapitalismen? Där visar Financial Times-kolumnisten Ruchir Sharma att påstått antistatliga högerregeringar från Ronald Reagan och framåt ökat statsskulderna minst lika mycket som vänstern, och att svaret är att ge marknaden ännu friare spelrum.

Men det är så nyliberalismen fungerar. Den levererar inte bara försämrad välfärd, avstannad tillväxt och hög arbetslöshet. Utan även en stat som växer i takt med företagens ständigt nya finter. Det är den byråkratiska överbyggnad som Ebba Busch och Simona Mohamsson nu kallar ökad statlig kontroll.

Resultatet är samma nattväktande högerstat i nya byxdressar: svag mot företagen, stark gentemot medborgarna. Det som skulle vara ett paradigmskifte är bara ännu en meningslös powerpoint-revolution.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.