En arabisk tänkare som ett halvt årtusende före Darwin såg det som självklart att vi härstammar från aporna är givetvis fascinerande. Han ruckar på föreställningen om ständig europeisk överlägsenhet, eller borde åtminstone göra det.
Ibn Khaldun hette han (kh uttalas som i tyska Achtung). Han föddes i Tunis 710 och dog i Kairo 784 muslimsk tidräkning, 1332–1406 kristen tidräkning. Föräldrarna var rika, respekterade och släkt med kunga­huset. De sörjde för bästa möjliga utbildning åt sonen. Bägge dog när han var 16 år och diger­döden härjade.

Han anställdes av sultanen i Tunis när han fyllt 20. Intriger drev bort honom till Marocko där han studerade vid universitetet i Fez och blev kunglig handsekreterare. Efter två år i fängelse av politiska skäl gjorde han karriär som lärd och poet, talare och politiker.
I början av 1360-talet flydde han till det muslimska kungadömet Granada i Spanien, blev diplomat, skrev poesi och en lärobok i logik. Därefter  minister i furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Efter politiska misslyckanden ägnade han sig enbart åt att skriva. Sina sista 25 år bodde han i Egypten och blev bland annat en högt aktad domare i Alexandria.
Hans största verk är Al-Muqaddima – Introduktion till världshistorien, översättning Ingvar Rydberg (Alhambra, 1989). Bokens 650 sidor har sex kapitel med sammanlagt 199 underrubriker. Den är rätt mödosam att läsa, begripligt nog; den slutliga versionen skrevs för 635 år sedan.
Ibn Khaldun är en intellektuell gigant som kallats samhällsvetenskapernas fader. Han försöker förstå hur världen fungerar, förstå geografins och klimatets betydelse, samhällens uppkomst och organisation – och förfall, städer och landsbygd, ökennomader, fastboende, gruppsolidaritet, religion och dynastiers upp- och nedgång. Han diskuterar geometri och astronomi, logik, juridik, fysik, medicin, läkekonst, jordbruk, hantverk, handel, språk, grammatik, syntax, propaganda, poesi, litteraturvetenskap, filosofi, teologi, kalligrafi, sång, musik och mycket mera.

Samtidigt är han förstås barn av sin tid och skriver om magi och talismaner, det onda ögat, astrologi, spådomstabeller, talmystik och så vidare. Korancitaten är obligatoriska. ”Gud styr allting.” och ”Gud skapar vad han vill.” & cetera.
Denne muslimske tänkare undersöker lagbundenheten i kungliga släkters uppgång och fall. Han finner att dåtida nordafrikanska dynastier i allmänhet härskar i fyra generationer. Sedan fälls de av vällevnad och av någon ny uppåtsträvande stridbar grupp. Allt upprepas, går i ring.
Västerlänningar lär sig se historien som en linje där sekel läggs till sekel. Vi har svårt att istället tänka oss epokerna som likvärdiga cirklar bredvid varandra åt alla håll. Det är som med gamla kartor där söder är uppåt och norr nedåt, öster åt vänster och väster åt höger, det kräver ansträngning att vända på inlärda uppfattningar. Ta decimalsystemet – så inpräglat i oss att det sitter i ryggmärgen. Vi har svårt att fatta att det äldre tolvtalssystemet går att använda, det som vår tidräkning är baserad på med månader, timmar, minuter och sekunder.

Ibn Khaldun var mycket intresserad av pedagogik. Han kritiserade sin samtids  lärda som skrev kortfattade handböcker, genvägar som gjorde det svårare för eleverna att förstå och nå verklig kunskap.
Han trodde att hans gud skapat världen, men inte i färdigt skick. Utvecklingen av den skapade världen, skrev han, börjar med mineralerna och går gradvis uppåt, till växtriket och sedan till djurriket, vars arter blir talrika och i en gradvis skapelseprocess leder till människan, som kan tänka och reflektera. Människans högre stadium nås från apornas värld, där både skarpsinne och uppfattningsförmåga påträffas.
Dessa djur har dock ännu inte nått reflekterandets och tänkandets nivå. Vid denna punkt kommer vi till människans första stadium efter apornas värld.