Centerns framtid och Maud Olofssons efterträdare är det stora samtalsämnet. Utvärderingarna avlöser varandra, betygen haglar och krisrubrikerna dammas av. Många undrar var Centern är på väg. Om framtiden kan en hel del sägas med bakgrund av vad Olofsson har presterat. Tio år med stora förändringar. Frågan som uppstår – till hur stor del är den utpräglat liberala politiken som har förts under Olofssons partiledartid hennes egen förtjänst?

Viktigt att minnas är att Centerpartiets nästintill existentiella kris i det politiska landskapet inträffade före Olofssons partiledarperiod. 1998 års katastrofala ”Det här är Lennart”-kampanj berodde inte enbart på att Dahléus hade kort tid på sig att profilera sitt parti efter Olof Johanssons avgång. Det var också ett föga lugnande besked om att Centerns politik inte var självklar. Lennart Dahléus’ 5,1 procent i riksdagsvalet 1998 är fortfarande en bottennotering som efterträdaren aldrig skulle nå. Redan där fanns identitetskrisen. Vad är Centern? Vems är Centern? Vad fyller agrarianism för funktion på 2000-talet?

Resten är historia. En historia om en djärv partiledare. Svekdebatten i kärnkraftsfrågan sved rejält i många centerhjärtan. Här var det en klassisk centerpolitik som gick i graven. Men ambitiösa steg togs även i andra områden. Förslag om att slopa anställningstryggheten för personer under 26 år ledde till regelrätta kravaller. I Frankrike. Här i Sverige är det Centerpartiet som vågar sig på sådana förslag och går till angrepp mot LAS. RUT-avdraget hade en given drivande kraft bakom sig. Platt skatt var inget främmande och har en entusiastisk förespråkare i Centerpartiet. SAAB fick inget rimligt understöd och skyhöga elpriser har gett ytterligare huvudvärk för en partiledare och näringsminister vars minimala ingrepp skulle få vilken nattväktarstatpredikant som helst att klappa händerna i förtjusning.

Sakta sonderades ny terräng, helt i tidens anda. När Moderaterna blev det nya arbetarpartiet fick centern snällt zonmarkera på högerkanten. Ända in i det sista, då Olofsson nyligen har föreslagit en förkortning av föräldraförsäkringen för invandrare i ett utspel som låter misstänkt högerpopulistiskt och sabuniskt. Eller liberalt.
Samtidigt som den förda politiken var djärv så var den också på flera sätt självklar. Den gamla agrarianismen fick ge med sig och liberalismen härskade. Stureplanscentern blev ett begrepp och periferin hade inte längre några självklara språkrör i politiken. Partiledaren Maud Olofsson är trots allt barn av sin tid.

Så Mauds grovjobb var nyskapande för att vara centerpartistiskt. Men även andra hade kunnat gå i samma fotspår. Och så länge Alliansens bygge inte krackelerar är Centerns nästan satellitstatsförhållande tryggat även för framtiden. Så om Olofsson i ett ideologiskt tomrum fann en ny och moderiktig liberal hemtvist är även efterträdaren manad att göra detsamma. Tidens tempo kallas det, och annat blir svårt när tolkningsföreträdet fortfarande innehas av högern. Kanske kan vi till och med vara överens om att Olofssons politik säger mer om den tid hon verkat i än hennes egna preferenser.
Nyliberalismens årtionde må ha varit 1980-talet, men trots en för vänstern ideologiskt bekräftande finanskris har en moderat marknadsfundamentalistisk flank fortfarande relativt fritt spelrum. Problemet ligger i åtminstone lika stor utsträckning där som i Olofssons ledarskap, även om exempel på agrara partier med vänsterförtecken också finns. Det är den progressiva politikens oförmåga att vara ett alternativ som ger fritt spelrum för liberala experiment. Samma vakuum gör också att besvikna centerpartister bara framstår som nostalgiska när högerorienteringen blir föremål för interna diskussioner.

Vänsterkritiken mot Olofsson är allt som oftast välförtjänt. Men en besvikelse förutsätter att resultaten har föregåtts av förväntningar. Med bakgrund av detta blir också diskussioner om eventuella efterträdare lättare att ta med en nypa salt. Anna Karin Hatt, Annie Johansson eller någon annan. Centerns sökande är inte efter en ny politisk kurs, utan en för att behålla och fylla på med röster. För frågan är om man gör det i stor enlighet med allianspolitiken – eller i ännu större enlighet med densamma. Därför gör vi rätt i att inte ha några större förhoppningar om Centerns nya partiledarval.