DVD

Borgen, säsong 1
Dansk tv-serie.
Släpptes i Sverige den 15 juni.

En av vår tids slemmigaste politiker finns att hitta i det danska parlamentsdramat Borgen som primetimevisats på SVT under våren. Han heter Michael Laugesen och är i seriens första fas den snygga ledaren för det nya Arbedjerpartiet. En man som utstrålar allt det som arbetarrörelsen numera tror sig måste utstråla för att charma den urbana medelklassens begär.

Han är blond, lång och ung, har gjort karriär utanför parlamentet och äger en frispråkighet som gör att han inte förknippas med den tråkighet som resten av politikerkollektivet bär på. Men ganska snart får vi ändå reda på att det i Borgens värld är Laugesens som är förloraren.
Borgen är nämligen ett fenomenalt verklighetsnära drama med stora insikter i hur makt utspelar sig men serien har ingen avsikt att referera de senaste tio årens politiska utveckling. Istället är den, som danska författaren Carsten Jensen påpekat, positivt orealistiskt i bemärkelsen att den beskriver en annan möjlig värld i Danmark, där andra frågor än invandrare och invandrare står i centrum.

Så i stället för att den machiavelliske Laugesen blir ny statsminister med en socialdemokrati som ska ”ta tag i frågan om de fremmende” så smyger idealisten och vänstermitt-doldisen Birgitte Nyborg fram ur valets skandaler och får mandat att visa den nya vägar. Och vad gör Laugesen? Han avgår och skriver såklart en skandalbok.
Jag kommer inte ihåg bokens titel men den skulle kunna heta ”Michael Laugesen – Inifrån: makten, myglet, politiken”. Den innehåller nämligen till synes samma skvallriga ingredienser som Thomas Bodströms 300-sidiga memoarer som nyligen ”slog ner som en bomb” i politikersverige; Nedlåtande personporträtt, lite fylleskvaller, recensioner av journalister och en beskrivning av massa politiska händelser utan att någonsin närma sig en reell diskussion om politik.
Och det går faktiskt inte att se på Borgen utan att tänka på Bodström som Sveriges Laugesen. Båda två är fina representanter för den nya sortens politik där rörelser, ideologier och kamp – ja, traditionell politik, betraktas som mögliga kvarlevor från en tid som aldrig kommer igen.
Bodström skriver till exempel att han aldrig läst en proposition han själv skrivit under, att det riskkapitalbolag som äger den friskola där han själv sitter i styrelsen aldrig skulle prioritera ekonomi framför elever och att det inte finns någon höger eller vänster inom sossarna utan bara förnyare (höger) och gråsossar (vänster).

När jag läser hans bok tänker jag att det inte är någon slump att han är advokat. Advokaterna är postpolitikens elitspelare. De är experter på att ljuga, att tala med spelad övertygelse, att svänga när det behövs och att utnyttja och anpassa sig till reglerna. Egentligen är det logiskt: i ett samhälle där det finansiella ramverket, EU-domstolen och marknaden har begränsat det politiska handlingsutrymme så kraftigt behövs det ett slags yrkeskändisar som upphöjer politiken, som kan prata om politik utan att göra politik.
Egentligen ställer Bodström bara en enda intressant fråga i sin bok, dessutom utan att själv veta om det. Han riktar sig till de som ”upplever politiker som något förfärligt” och frågar: vad är alternativet?
I Borgen testas ett alternativ: att faktiskt välja en politiker som vill något, som vill tillbaka till möjligheternas politik, som njuter av att bryta mot reglerna. Birgitte Nyborg är en fantastiskt sådan och till en början får vi följa med när hon vägrar lämna ut den som västvärlden för tillfället kallar terrorist och senare när hon på allvar konfronterar hemlandets Grönlandskolonialism. Men sakta bryts också hon ner. Blir alltmer ensam, alltmer maktfullkomlig.
Och kanske är det seriens starkaste avtryck: den parlamentariska demokratins demokratiska begränsning.
Att ingen enskild politiker ensam har förmågan att bryta igenom ett politiskt system.
Så i tider när journalister älskar tesen om att vänstern dog i Göteborg för tio år sedan finns svaret på Bodströms fråga istället på en annan kontinent. För när västvärldens politiska språk förändrades efter 11 september 2001 och enbart kunde tala om krig, terrorism och tortyr fortsatte globaliseringsrörelsen i Latinamerika och nådde tillslut makten. Väl där var kraven inte att bara byta ut politikerna utan att byta bort systemet – ändra grundlagarna.

Det viktigaste blev inte vem som representerar rörelsen utan att rörelsen alltid representeras.
På så sätt har förändringen blivit bestående, presidenterna utbytbara och politiker som personer faktiskt mindre viktiga.