I senaste Flamman läste jag med intresse Jonas Sjöstedts artikel om skolpolitik och hans förslag för en bättre vänsterpartistisk sådan, men tyvärr återfanns inga nya förslag i hans text. Jag kommer därför inte att gå i polemik med Sjöstedt här. Uppenbarligen har vi samma uppfattning om skolpolitiken, men jag vill se vidare och hoppas att han kan ställa sig bakom det. Vänsterpartiet är starkast tillsammans.
Jag är väl medveten om problematiken med att kommunicera en betygsfri skola. I många år nådde Vänsterpartiet enbart ut i den frågan, nu är den nedtonad just för att den är så svår att nå ut med på ett begripligt sätt. Vi påverkar nu äntligen skolpolitiken i bredare bemärkelse. Nu senast genom att Jan Björklund tillsatt en utredning om vinstuttagen i fristående skolor. Vi äger den debatten. I senaste valet lyckades vi få upp frågan på den politiska dagordningen, något vi inte lyckas med alltför ofta. Detta hade inte skett utan vårt enträgna arbete att skapa en stark opinion i frågan.
Jag har en vision om en skola som en mötesplats för elever med olika bakgrunder. Inte bara för att det är en fin tanke utan för att det är viktigt för att höja kunskapsnivån och för att motverka segregation. Det fria skolvalet är inte förenligt med detta. Vi har under en tid sett hur segregationen i skolan ökar, inte bara mellan etniciteter utan framförallt mellan klasser.

Det är idag tydligt att friheten att välja enbart ägs av dem som har möjlighet att skjutsa sina barn tvärs genom staden eller har råd att köpa busskort. Det fria skolvalet har lett till en ansvarsförskjutning från skola till föräldrar. Rätten till kunskap är inte längre ett samhälleligt ansvar. Det är föräldrarnas ansvar att välja rätt förskola och skola. Det är föräldrarnas ansvar att barnet får en bra utbildning. Idag kan vi se att det är de rika barnen som klarar sig bäst i skolan. Föräldrarnas utbildningsbakgrund och ekonomi är det som spelar enskilt störst roll för elevernas resultat. Skolan har därmed misslyckats totalt med sitt kompensatoriska uppdrag. Därför är skolfrågan kanske den viktigaste klassfrågan i Sverige idag.
Vi är ensamma om att ifrågasätta det fria skolvalet. Ett fritt val för ett fåtal priviligerade på bekostnad av de med sämre förutsättningar. Därför är det glädjande att vi i riksdagen fått majoritet för vårt initiativ att utreda skolreformerna om det fria skolvalet, men också kommunaliseringen och de fristående skolornas etablering i syfte att öka likvärdigheten i skolan.
Kommunaliseringen var ett misslyckande och alltför länge har stat och kommun pekat på varandra när man utkrävt ansvar för bristande likvärdighet. Här har vi tagit ställning för ett ökat statligt ansvar, men jag kan vara beredd att gå längre än så. Det är inte acceptabelt att vi har så stora skillnader både mellan kommuner och inom kommuner. Oavsett var i landet en elev går i skolan ska rätten till kunskap och bra utbildning garanteras.

Betyg är framförallt ett urvalsinstrument och kommer därför inte göra under för att öka kunskapsnivån. Det duger inte heller som informationsverktyg. Istället för att föra in betyg i de lägre årskurserna behöver vi utveckla andra typer av informationsverktyg. Det är inte acceptabelt att exempelvis utvecklingssamtalen ser så olika ut beroende på läraren, därför vill jag se att det tas fram nationella riktlinjer för hur utvecklingssamtalen ska se ut och utformas. Detsamma gäller de skriftliga omdömena som idag utformas av rektorerna själva. Med nationella riktlinjer vet föräldrar och elever vad de har att förvänta sig och vi får en likvärdig bedömning som säger mer än en bokstavskombination eller siffra. Särskilt viktigt blir det då det nya betygsystemet öppnar upp för godtycklighet med otydliga kriterier.
Vi har fortfarande inte nått upp till den lärartäthet vi hade innan 1990-talskrisen. Allra värst ser det ut på fritidshemmen. Skolverket har år efter år varnat för att man där inte följer de allmänna råden och personalen larmar om att man inte kan garantera barnens säkerhet. Grupperna är alltifrån 40 till 100 barn i en grupp. Fritidshemmen borde vara och skulle kunna vara ett viktigt komplement till skolan, men i alldeles för många fall fungerar det bara som förvaring.

Man brukar säga att skolan avspeglar det samhälle vi lever i, men det måste inte vara så. Skolan kan också bryta klasskillnader och könsroller. En kompensatorisk skola ger varje elev det stöd och den stimulans den har rätt till. Det är en självklarhet att all personal i skolan ska vara utbildad, men också få löpande kompetensutveckling inom allt från teknik till genuspedagogik. Skolan ska utjämna skillnader genom att ge alla elever rätt att uppleva och skapa kultur. För att varje elev ska kunna göra reella val måste det finnas tillgängliga studie- och yrkesvägledare. Gymnasieutbildning måste dessutom ses som en rättighet och är idag en lägsta nivå inte bara för arbetslivet utan också för samhällslivet. Därför är det skolans skyldighet att se till att även alla gymnasielever når målen och får en fullgod utbildning. Vägarna till den högre utbildningen behöver breddas dels genom att arbetslivserfarenhet ska vara meriterande, men också genom studiemedel som går att leva på. Komvux ska vara en möjlighet för att göra omval i livet och ska därför inte begränsas.

Detta sammantaget ger i verkligheten alla barn och ungdomar friheten att välja och förutsättningar att uppnå sina mål och drömmar. En sådan utbildningspolitik vill jag ha och verkar för. Jag hoppas att så många som möjligt ställer sig bakom detta. Vänsterpartiet är starkast tillsammans

Rossana Dinamarca
Vice partiordförande och
skolpolitisk talesperson (V)