”Han fick rätt”, utbrast somliga. 2009 släpptes Andreas Malms omdiskuterade bok Hatet mot muslimer. Han medger att han inte hade kunnat förutspå en attack av det slag som Norge upplevde, men menar att det finns poänger som väcktes tidigt.
– Man har tvingats att inse att den moderna islamofobin är ett allvarligt problem i dagens samhälle, säger han till Flamman.
Malm menar att den islamofobiska litteraturen tillhör en gråzon, till höger ideologiskt. Anders Behring Breiviks inspirationskällor Robert Spencer och Fjordman tillhör den, men också mer etablerade och rumsrena intellektuella som Francis Fukuyama och Samuel Huntington står den islamofobiska litteraturen nära.
– De uttrycker sig på samma sätt. Det finns inga riktigt vattentäta skott emellan, säger Malm.
Islamofobin är inte en del av den borgerliga mittfåran, men uttryckssätten kan vara svåra att skilja dem åt. Malm letar upp ett exemplar av tidskriften Axess från april 2009 och bläddrar fram bilder där beslöjade kvinnor kontrasteras mot mer västerländskt inspirerade.
– Den ljusa polen symboliseras av svenska kvinnor och de andra är, som i Sverigedemokraternas valreklam, en grupp kvinnor i niqab som jagar ikapp en gammal kvinna bakifrån.
Muslimerna är som en motpol till allt fritt, tolkar Malm.
Vid sidan av arbetet mot den strukturella rasismen finns det enligt honom en positiv potential i den politiska utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern.
– Den arabiska våren är ett konkret exempel. Det har vänt upp-och-ner på många fördomar om muslimer. Det är den största och mest uppmärksammande revolutionen som är baserad på icke-våld. Det visar att muslimer inte alls är sådana som inte fattar vad yttrandefrihet är, det visar att muslimska kvinnor inte är passiva och tittar på.
– Man får se om den arabiska vågen tar knäcken på islamofobin, antagligen gör den det inte. Men det är ett vapen i vår argumentation i kampen mot islamofobin. Den hjälper oss att bekämpa stereotyper. Sedan återstår dock ändå den strukturella islamofobin på arbets- och bostadsmarknaden
Den kanske mest omdiskuterade frågan som har präglat debatten efter tragedin i Norge är vilket debattklimat som har varit och hur den kommer att utveckla sig i framtiden. Att en uppskruvad ton har legat till grund för normaliseringen av främlingsfientlighet är de flesta övertygade om.
– Det är ett välkänt faktum att hatbrott tenderar att eskalera, även när det enbart är verbalt som hatet ökar. En del känner känslan av att de måste ta saken i egna händer, att de har fått ett mandat. De talar ibland i termer av ”uppdrag” och gör upp med problem som de anser är ”allmänt bekanta”, säger Malm.

Medierna skyldiga

Sigurd Allern har lång erfarenhet av den norska debattmiljön. Han är före detta chefredaktör för Klassekampen och professor i journalistik verksam vid Stockholms universitet. Han har på senare tid varit inriktad på forskning om politisk reklam i valrörelser.
– Frågor om invandring, asyl eller muslimer spelade inte så stor roll före 1995 i den norska politiken. Det var då tv började koppla dessa till kriminalitet. Det var alltså inte Fremskrittspartiet som gjorde det, säger han.
Fremskrittspartiet är inte den enda syndabocken, enligt resonemanget. Stor vikt måste också läggas på medierna. Allern påpekar att Fremskrittspartiet ”är präglat av vilka vindar som blåser”, även när det gäller frågan om multikulturella samhällen. Han påpekar att det politiska inflytandet märks i vilka frågor som hamnar på agendan. Arbeiderpartiet har till exempel tagit intryck av Fremskrittspartiets krav om hårdare straff, menar han.
Kan utvecklingen bli densamma som i Sverige, där debatten snabbt skjuts i främlingsfientlig riktning?
– I Sverige råder det en bredare konsensus. Det är mer likt Norge som det var fram till 1995, även om Sverigedemokraterna har börjat komma fram, säger Allern.
Diskussionerna om debattklimatet har också väckt frågor om den publicistiska etiken. Kommentarsfälten har varit utsatta för hård granskning. Flera stora tidningar i både Sverige och Norge har periodvis eller permanent stängt sina kommentarsfält på grund av regelbundna överträdelser, inte sällan mot lagar. Det är framför allt anonymiteten som vållar huvudbry.
– Det är svårt att argumentera för att debatten blir bättre av anonymitet. Det är uppenbart att genomsnittsinlägget är mindre genomtänkt då, menar Allern. Kommentarerna är ofta korthuggna och den intellektuella standarden låg. Det är, bokstavligt talat, slag under bältet. Det ger ett dåligt debattklimat. En annan aspekt av internets påverkan är hur anonymiteten hjälper till att bygga myter.
– Anonymiteten gör att sådana som Fjordman kan bygga upp en auktoritet som expert eller någon sorts allvetare, trots att det ofta är okänt vilka dessa är.
Snabbt efter terrordåden blev det generella resultatet en hårdare moderering av kommentarsfält och ett visst mån av självrannsakan i det politiska samtalet i både Norge och Sverige. Samtidigt tjänar medier och journalister på konflikter, varför invandringsfrågan ofta dyker upp i debatter, menar Allern. Och detta är något som kan försvåra en markant förbättring när den första chocken efter terrorattackerna är över.