Jag är uppvuxen på veckotidningar och sedan 1970-talet har jag har sett dem hårdnischas, specialiseras eller dö. Jag har sett en nybrutal kändis- och skvallerkultur växa fram, sett den fasansfulla fixeringen och hyperestetiseringen av kvinnokroppen. Idag minns jag sedan länge bortglömda kändisar och vad deras barn hette och gläds över att Hemmets Journal fortfarande kan locka med ett löp om ”tarmludd, fickor och gaser” medan till och med Illustrerad Vetenskap måste fronta med sensationsrubriker som ”Venus–jordens onda tvilling” eller ”60 planeter förintade i födelseögonblicket”.
Men sällan har jag blivit så dystert äcklad som av Amelia Adamos med fleras skapelse, magasinet S, det vill säga av tidsandan i det nya Sverige.
S står för stjärnor och smarta snackisar, för det heter inte skvaller längre och nya stjärnor har tänds. Vi ska inte skvallra om baren-håkan utan snacka om Wallenbergarna, alltså bokstavligt talat. För S betyder tydligen också societet. Redaktionen har hämtat ner det malätna ordet från skräpvinden och återlanserar det i glamour och gala. Sverige och världen tycks återigen vimla av societetsfamiljer, -pinglor, -damer -kvinnor. Aldrig har jag stött på en sådan medveten social rensning av en veckotidning, aldrig sett så många adliga, förmögna och framgångsrika människor på ett och samma ställe. Ut med dokusåpastjänorna, b-kändisarna och bantarna och in med de verkliga vinnarna i det nya Sverige. Här minglar de som inte bara tjänat på decennier av skattesänkarpolitik utan också blivit vår tids hjältar, utnämnda av politiker som tävlar om att lyfta dem som vore de en utsatt grupp på 1970-talet. Vi ska beundra bättre folk som driver produktionsbolag, PR- eller advokatbyråer, gallerier, båt eller cateringfirmor, klädmärken, arkitektkontor, exklusiva butiker, förlag, styling och inredningsföretag samt massor av VD:ar, finanslejon, bankmän/kvinnor samt chefsjurister.
Men vi möter också de som befrämjat deras överdådiga livsstil. Inget kan vara hetare en moderat kvinna med makt. ”Glöm alla trista statsministerfruar vi tvingats leva med, den ena gråare och tråkigare än den andra” Filippa Reinfeldt är så supereffektiv att hon till och med hinner med att träna. Politiker som Anna Batra, Sophie Arkelsten och Anton Abele är den nya tidens stjärnor. För S är egentligen inte alls en skvallertidning, trots frossandet i familjen Bernadotte och de obligatoriska hyllandet av människor som är bäst på att ha kläder på sig, trots sportprofiler och tevepersonligheter. Det är en glassig version av Vem är vem anpassat till en segrande borgerlig världsbild. En glansig snygg informationsbroschyr om vilka personer, yrken och titlar vi ska böja knä för.
Och tidsandan visar sig i all sin sorglighet vid insikten om att S obligatoriska kartläggningar över elitklassernas professionella och privata nätverk idag tappat all subversiv kraft. Hur politiker, näringslivstoppar och andra med elityrken hänger ihop, koordinatsystemen och listorna över de deras sociala ekonomiska kapital skulle igår automatiskt uppfattas som maktkritik eller granskning. Idag är det infotainment som ska göra succé vid middagskonversationens name-droppingövningar. 2011 väcker det inte någon som helst uppmärksamhet att utrikesministerns fru, Anna Maria Corazza Bildt, EU-parlamentariker och egen företagare nolltaxerar.
För det finns inte längre något att avslöja, det vill säga något amoraliskt att skämmas för, att gömma undan. Eliten är trygg, klassamhället blev en snackis när skattesänkningarna gjorde deras pengar legitima. S segment är den urbana välbeställda medelklass som vill ha koll men inte bli nedskitade av Hänt i veckan- eller kvällstidningsstuk. Bonniers vill ge de som tjänat massor på högerns klasspolitik, de som har en egen barrista och handlar i saluhall, en egen skvallertidning med stil, och att läsarsvansen består av wannabies och suktande underprivilegierade är bara kittlande. S har uppgraderat kändisjournalistiken, eller rättare sagt redaktionen vill omvandla skamlöst fursteslickande till en creddaktivitet.