Egentligen är det obegripligt varför det inte går bättre för Centerpartiet. Partiet är efter att ha sålt av sina tidningar Sveriges rikaste, det har uppbackning från många lokala ledarsidor och når via till exempel vänligt sinnade tidningen Land mer än en halv miljon läsare. Det har alltså egna kanaler att nå ut till sina väljare. Partiet verkar i en tid när alla pratar om samling i mitten, vad kunde vara attraktivare än ett parti som verkat i mitten under hela 1900-talet?
I en tid av storstadsfixering borde det också vara ett självklart alternativ för en landsbygdsbefolkning som fortfarande är mycket talrik men som ifrågasätts öppet i var och varannan valanalys. Det är ”mittenväljarna i storstadsområdena” som ska avgöra alla val, enligt expertisen. Det finns hundratusentals röster att hämta bara där, i frustrationen över det bortglömda Sverige.
Centern har dessutom något som många partier drömmer om, en fungerande basorganisation på landsbygden. En folkrörelse. Visst, den är mindre än förr, men likväl kan den uppvisa både kvinnoorganisationer och ungdomsförbund på ställen i Sverige där övrigt politiskt liv inte längre existerar.
Ändå verkar ingen vilja rösta på partiet. Vad gör de för fel? Huvudproblemet är att Centerpartiet inte längre är ett mittenparti. På 1970-talet, när Centern hade landets statsminister Thorbjörn Fälldin och över 20 procent i opinionen, attraherade de väljare från både höger och vänster. De sysslade med civilisationskritik och gröna frågor på ett sätt som på många vis påminde om dagens klimatrörelse, då var det ”kärnkraftssamhället” som stod i fokus. De förde en kamp mot urbanisering som stundtals var så radikal att den tilltalade den tidens gröna vågare. Kombinerat med allmänborgerliga värden blev det en attraktiv brygd för de som tyckte de gamla konservativa stod för långt till höger.
Men idag? Vad finns kvar? Ända sedan de nya moderaterna kysste hej då till Bo Lundgrens och Gunnar Hökmarks skarpt nyliberala parti har riksdagsledamöter som Fredrik Federley och Annie Lööf (tidigare Johansson) varit Timbros gunstlingar. Den med all sannolikhet kommande partiledaren Annie Lööf listar Robert Nozick, Margret Thatcher och Ayn Rand som inspirationskällor på sin blogg i ett inlägg som jag inte längre kan hitta. Kanske skämdes hon och raderade det. För den som inte känner till det så delar Annie Lööf den idollistan med Tea Party-aktivisterna i USA och libertarianska rörelser som Christian Gergils gamla Frihetsfronten.
Kombinerat med hennes riksdagsmotion om platt skatt (samma skattesats för alla oavsett inkomst, motsatsen till progressiv skatt) placerar det henne, i ekonomiska frågor, på den absoluta högerkanten i svensk riksdag. Den andra toppkandidaten till partiledarskapet, it-minister Anna-Karin Hatt, gjorde sitt bästa för att påpeka detta genom att ideligen presentera sig själv som ”socialliberal”, det vill säga motsatsen till Annie Lööf.
Obegripligt nog pressades Annie Lööf aldrig på sin idollista i Ekots lördagsintervju, känt som den hårdaste skjutjärnsstol en politiker kan sitta i i Sverige. Helt platt skatt har nu Annie Lööf tagit avstånd ifrån, hon vill bara ha en ”plattare” skatt. Från de gamla förslagen om slopat LAS på småföretag backar hon inte alls och hon satsar allt på att fortsätta Maud Olofssons försök att profilera partiet som företagarpartiet framför andra.
Annie Lööf må vara både ett nytt ansikte och en nog så skicklig retoriker men om det är till höger om de gamla Moderaterna som politiken ska ligga så kommer hon inte att nå någon framgång. Det fanns en anledning varför Moderaterna övergav den. Den går inte att använda för att vinna val i Sverige, väljarna vill inte ha den.
