Den uppåtgående opinionstrenden som Socialdemokraterna åtnjöt efter valet av Håkan Juholt är nu mer eller mindre borta.
Partiet verkar påtagligt osäkert och fladdrigt i stora frågor som ekonomisk politik och EMU-krisen. Så här lät det i veckan på en konferens om partiets budgetförslag enligt tidningen Riksdag & Departement:
”Gå hem och gör er läxa. Jag tror att ni gjorde ett misstag när ni slängde ut babyn med badvattnet med alla människor med erfarenhet i partiet.
– Ta hjälp av dem i visionsarbetet, även om det finns gammalt groll. Ni har inte råd att tacka nej, sade Annika Winsth som fick medhåll i kritiken på varje punkt av Harry Flam, professor i internationell ekonomi som speciellt varnade för effekten av att för snabbt göra kraftiga investeringar i infrastruktur och kommunikationer.”
Vad blev socialdemokraternas svar? Jo, ekonomiske talespersonen Tommy Waidelich, som själv bjudit in kritikerna, tackade för ”konstruktiv kritik” och höll inte alls med tidningen om att detta var en sågning.

Det är talande. Inte ens när finanskapitalets företrädare direkt lägger sig i partiets interna rekryteringspolitik och demokratiska val kan företrädarna spotta upp sig och visa lite attityd. Och det i en fråga som ju inte ens kräver en egen politik, bara lite sund självbevarelsedrift. Det är liksom som om Tommy Waidelich ger sig innan debatterna börjar, på Walk over.
Samtidigt prenumererar Anders Borg på första sidor på Dagens Nyheter och Fokus och ökar på sin landsfadersroll för varje dag som går. Det talas avundsjukt från sossehåll om Anders Borgs skicklighet och Tommy Waidelichs otillräcklighet. Mycket tyder på att Waidelich valdes av internstrategiska skäl, för att hålla andra utmanare från höger (Mikael Damberg till exempel) borta från makten. Men sådana ekvationer har ett modernt parti inte råd med. Den blivande finansministern måste vara urstark, inte lagets svagaste kort.

Problemet verkar fortfarande också vara politiskt, socialdemokratin är förlamad av mer än 20 års nyliberalt tankegods. Skattefrågan är kanske det bästa exempel. Sverige har sänkt sitt skatteuttag med cirka 10 procent sedan det var som högst. Där finns att ta av för den som vill investera Sverige ur krisen. Trots det kan inte Socialdemokraterna tänka sig ett öre i någon form av skattehöjning utan tjatar vidare om att pengarna kan spenderas bättre.
Det kan dem förvisso men är det inte lika andefattigt att bara föreslå ett femte jobbskattevadrag som att ha som enda ekonomisk politik att stoppa ett sådant? Här är regering och opposition lika fantasilös. Borde inte Socialdemokraterna ta den här tiden och först fundera på vad de vill göra och sedan lugnt och sansat svara på reprortarnas upphetsade frågor om skattehöjningar när de har en politik som pengarna ska gå till?
Det finns ett stort stöd för höjda skatter i Sverige, så länge pengarna går till satsningar i välfärden. Om Socialdemokraterna redan nu ska slå fast att det ideala skatteuttaget alltid är detsamma som den sittande borgerliga regering tar ut minskar de sin spelyta för politiken så avsevärt att det är svårt att göra skillnad, särskilt vad gäller satsning på nya jobb i offentlig sektor. För att inte tala om det demokratiproblem det innebär att politikens utrymme helt bestämms av vad sittande finansminister tycker är rimligt.

I tidskriften Ekonomisk Debatt 3/2011 påpekar professor Daniel Waldenström att den påstådda kapitalflykten från Sverige innan förmögenhetsskatten avskaffades egentligen inte alls har existerat. SCB ändrade i våras ändrat sina siffror för perioden 1995 – 2005 (alltså innan förmögenhetsskatten avskaffades 2007) och redovisar numera ett kraftig ”inflöde” av förmögenhet till landet. Att förmögenhetsskatt är ineffektiv och kontraproduktiv, en gammal nyliberal ”sanning”, stämmer alltså inte. Kanske kan det inspirera Juholt och Waidelich?
Också en högertidskrift som The Economist ägnar sitt senaste numret åt den ”beskattning och klasskrig” och ”jakt på de rika” som de ser som en trend över Europa och USA. Låt vara att de föreslår ett slopande av alla skatteavdrag som ett sätt för staten att dra in pengar och att många av dessa länder höjer skatteuttaget från en lägre nivå än Sverige. Men tendensen är tydlig. Skattefrågan lever utanför Sveriges gränser.

I ett läge där Polens finansminister, ingen liten spelare med tanke på landets storlek och nuvarande ordförandeskap i EU, säger att Europa behöver förbereda sig på 20 procents arbetslöshet och möjligtvis ett mindre krig (!) i finaskrisens spår borde det inte vara så svårt att finansiera en investeringsbudget med väl valda skattehöjningar. Det vill säga om det fanns ett uns av självförtroende hos oppositionens största parti.