Vi sitter i Sofia Kyrka i Stockholm. Några hundra personer är samlade. Det bjuds på mackor. Unga kvinnor har just framfört egyptiska folkdanser.
Nu tar Nawal el Saadawi plats mitt i kyrkan. Den legendariska författaren talar om kolonialherrarnas fortsatta makt över Egypten, om kvinnofrigörelse, om behovet av att de unga på Tahrirtorget får skapa levande organisationer innan det ställs till med allmänna val, om att den arabiska våren borde slå ut på Wall Street, ja överallt.

Nawal el Sadaawi är sina 80 år till trots Drottningen av Oneliners. Publiken är hänförd.
Att budskapet är radikalare än vad ett svenskt vänsterparti skulle våga formulera. Att ingen av de församlade skakar på sitt huvud för att utöva sin plikt att vara in-di-vi-du-ell. Att folk som reser sig mot vanstyre i världen inte bara förändrar sin närmiljö utan också ruckar på ramarna för vad som går att sägas globalt. Det är magiskt.

Jag vet att jag har känt den här känslan förr. En känsla som sträcker sin hand djupt ner i existensen och får tillvaron att svaja till. En känsla som förändrar blicken på världen. En känsla som anar möjlighet till demokrati där demokrati inte råder, till frihet där ofrihet råder, till att få vara människor tillsammans.
Jag har känt den här känslan förr. Och jag vet också när den dog: 2001. Skotten i Göteborg. Tornen i New York. Det som följde.
Men nu stiger 2000-talets första, klaustrofobiska årtionde upp i Sofiakyrkans väldiga valv och löses upp. Vi är tillbaka där vi blev avbrutna.