Om Håkan Juholt faller har de tre senaste partiledarna för socialdemokraterna fällts av skandaler som har med privatekonomi att göra. Aron Etzler gräver i frågan om varför skandaler tycks drabba socialdemokrater mer än andra och gåtan varför socialdemokraterna inte gör något åt det.
I allmänhetens medvetande är ord som pamp och skandaler inte bara förknippade med politiker, utan med just socialdemokrater. Är det till att börja med en fråga om att socialdemokrater granskas hårdare än andra politiker? Jag frågar Kent Asp, professor vid Institutionen för Journalistik och Masskommunikation vid Göteborgs universitet. Asp har visat att flera de stora medierna i de två senaste valrörelserna gett den borgerliga Alliansen en mer positiv bevakning. Men när det gäller skandaler anser han inte att medier behandlar skandaler utifrån politisk hemvist.
– Nej, det är inte ett generellt mönster. Jag ser det ju ur ett 30-årigt perspektiv, men det man kan se då är att de som sitter vid makten generellt får en tuffare bevakning. Däremot ser jag ingen skillnad mellan hur man granskar de olika sidorna.
Ändå verkar skandaler drabba socialdemokraterna mer än andra partier. Åsa Linderborg, chefredaktör på Aftonbladet Kultur och historiker med inriktning på socialdemokratin säger att det definitivt är så.
– Ja, säger Linderborg, men det beror på att det statistiskt sett inte finns något annat parti har så många kommunpolitiker. Det finns inget som tyder på att socialdemokrater har sämre moral än andra politiker, säger Linderborg.
Men finns det något annat som skiljer socialdemokrater från andra politiker? Jag frågar Kjell Östberg, arbetarrörelsehistoriker vid Södertörns högskola. Östberg anser att det också finns en strukturell förklaring till pampbeteendet.
– Det går mycket långt tillbaka. Redan på 1920-talet när partiet började erövra makten började man att ordna jobb och försörjning för sitt folk. De kunde bli chefer för kommunala verksamheter eller ombudsmän i olika organisationer.
Östberg som forskat om hur socialdemokraterna erövrade de svenska kommunerna ser en strukturell skillnad mellan borgerliga och socialdemokratiska politiker. Den handlar om klass. Medan det aldrig har varit speciellt svårt för borgerliga politiker som ofta var lärare, handelsmän eller egna företagare att ta ledigt, var det betydligt svårare för de industriarbetare som byggde Socialdemokraterna att få tid för sitt politiska arbete. Utan att hjälpa de sina till försörjning hade socialdemokratin blivit en rörelse av folkhögskolelärare och journalister. Inom den revolutionära arbetarrörelsen fanns ett liknande fenomen – Lenin kallade dem yrkesrevolutionärer. Östberg påpekar också att det var ett effektivt system.
– Man kan säga att det finns en ljus och en mörk sida hos den här historiska figuren, sossepampen. Det fanns något mycket positivt i det – det var de här människorna som byggde välfärdsstaten. Det hade inte varit möjligt utan dem. Men det utgör också ett underlag för en byråkrati som kan korrumperas.
Kjell Östberg påpekar att det idag finns en slags motsvarighet på den borgerliga sidan med PR-byråer och tankesmedjor, som mellan valen ser till att försörja borgerliga aktivister.
– Om man tittar på de personer som nu jobbar hos Reinfeldt kommer hälften från olika typer av ideologisk verksamhet.
Men om fenomenet är gammalt kvarstår frågan om varför skandalerna skadat socialdemokratin mer de senaste åren. Har pampfasonerna blivit värre?
Åsa Linderborg avfärdar det bestämt.
– O nej. Hjalmar Branting dubbelfakturerade konstant och hade tredubbla löner. Han ljög och fifflade. Per Albin Hansson tog emot en bil av Svenska Arbetsgivarföreningen när han äntligen, femtio år gammal skaffade körkort. Idag skulle det utan tvivel klassats som korruption.
Palmespecialisten Kjell Östberg tror också att pampfasonerna snarast blivit lindrigare. Det är idag enklare att åka dit på en skandal, säger han och tar Olof Palmes olika affärer som exempel.
– Det står utom allt tvivel att han ljög för allmänheten i både Geijeraffären och IB-härvan. De utgjorde i och för sig båda två fall där man snarast förväntar sig att en statsminister ska ljuga. Statshemligheter och devalveringar är sådant man inte kan tala om, så att säga.
Men Palme hade också en mer privatekonomisk skandal, Harvardaffären, som handlade om att hans son erbjöds en plats vid det anrika och dyra universitetet i utbyte mot att statsministern Palme höll en föreläsning vid Harvard.
– Att kämpa med näbbar och klor för något som kan betraktas som en muta, det hade ingen partiledare klarat idag.
Ändå är det just de senaste partiledarna som drabbats riktigt hårt av privatekonomiska skandaler. Göran Perssons handlade om gården Övre Torp, som han köpte för 12,5 miljoner. Gården blev ett viktigt tema under valet 2006 och Persson utmålades som ”godsägare”.
Mona Sahlin, hamnade i problem med den så kallade Tobleroneaffären 1995, när det uppdagades att hon vid flera tillfällen använt sitt tjänstekort för att betala privata inköp. När Sahlin 2007 blev partiledare kom Tobleroneaffären i ljuset igen och kompletterades med en ”väsk-affär”.
Håkan Juholt har nu med sin hyresersättning hamnat i samma fack av socialdemokratiska ledare vars privatekonomi blivit ett problem.
Alla tre skandalerna knyter an till ett återkommande tema i bilden av s-pampen. Pampen är en person som säger sig företräda människor, men som själv lever ”i en annan värld”. Frågan är bara varför det drabbar hårdare idag än tidigare. Kjell Östberg tror att en förklaring är att det sociala avståndet mellan socialdemokratiska politiker och folket har ökat.
– Flera saker ligger bakom den tendensen. Den gamla sortens röda byråkrati som funnits sedan 20-talet finns kvar, men idag är rörelsen så uttunnad att den har tappat sina känselspröt i samhället.
Östberg pekar också på en tendens som snarast bryter med det gamla sättet att rekrytera, men som snarare ökar elittendensen.
– För att hamna i toppen av socialdemokratin idag behöver man inte passera skolningsapparaten i SSU utan kan gå från en annan karriär direkt till politiska toppjobb. Också det ekonomiska avståndet mellan eliten i politiken generellt och vanligt folk har ökat, säger Östberg.
Just det senare, har granskats av LO, som varje år ger ut en rapport om makteliten i Sverige. Jeanette Bergström, som arbetar med rapporterna säger att politiker och organisationsledare, det som LO kallar ”den demokratiska eliten” mycket riktigt har ökat avståndet till vanligt folk.
– 1950 tjänade den demokratiska eliten fem gånger så mycket som en industriarbetare, vilket är det vi mäter. 1980, när avståndet var som minst, tjänade de tre gånger så mycket. Nu, 2003 är vi tillbaka på fem gånger industriarbetarlönen igen.
Den verkligt tydliga tendensen till att dra ifrån finns bland det privata näringslivets toppar – de har skjutit iväg långt över den vanliga löneutvecklingen. I jämförelse med dem ligger politiker lågt.
– De följer snarast kurvan över de ökade klyftorna i samhället, säger Bergström.
Just partiledaren för Socialdemokraterna har ökat avståndet mer. När socialdemokraterna hamnat i opposition har man ”fyllt ut” partiledarens lön som riksdagsledamot, så att den hamnade i nivå med statsministerns. Och statsministerns lön har i sin tur höjts kraftigt, från 65 000 kronor i månaden 1995 till 135 000 år 2009.
Men stämmer Kjell Östbergs idé – att det är ökade ekonomiska skillnader mellan den politiska eliten och folket som lett till ökad skandalisering? Irriterar sig det svenska folket på höga politikerarvoden, eller ogillar de bara fiffel? När jag ställer frågan till de två största opinionsföretagen i Sverige, Synovate och Novus, visar det sig att inget av dem har publicerade mä
tningar kring attityder till politikerlöner. Det finns inte heller några undersökningar på ställen där allmänhetens inställning till politik undersöks, SOM-institutet i Göteborg, sociologen i Umeå eller på JMG i Göteborg. Märkligt nog – med tanke på hur mycket publicitet som politikers löner genererar – vet vi alltså inte vad folk tycker om politikerarvoden.
Stefan Svallfors, som forskat i svenskarnas attityder till välfärd, politik och samhälle på Umeå universitet, säger att det ändå är tydligt i debatten att i den mån det finns kritik mot politikerarvoden blir det ett större problem för Socialdemokraterna, eftersom glappet till deras egna väljare blir större än för borgerliga partier.
– Det finns ett ständigt glapp där att skjuta in sig på. Och det kan man se nu kring Håkan Juholt också. Det som kommer upp handlar inte bara om ett avdrag utan om mer generellt om politiker och deras arvoden.
Pampbeteendet går alltså långt tillbaka i tiden, det drabbar socialdemokraterna extra hårt, och det verkar krävas mindre idag för att fällas av en privatekonomisk skandal. Lägger man till vad Ester Pollack säger om hur karaktären hos politiska skandaler har förändrats till att handla om politikers privatmoral kan man se att det finns en verklig akilleshäl för socialdemokraterna – och därmed för all opposition mot borgerligheten just här.
Frågan är bara – om de privatekonomiska skandalerna är ett reellt problem för socialdemokraterna – borde inte socialdemokraterna se till att sådana misstag inte sker? Tommy Ohlström, kassör för socialdemokraterna lämnar via mejl ett svar som säger att det är den enskilda ledamotens ansvar.
– Vi har inga andra regler för vår partiledning eller förtroendevalda än de som gäller människor i allmänhet. Det ska vara rätt och riktigt. Vår ambition är att motsvara högt ställda krav. Därför tar vi så allvarligt på när misstag görs. Riksdagsförvaltningen ska bistå och ge det stöd som krävs till ledamöterna. Men det är alltid den enskilde ledamoten som har ansvaret för att regler följs. Och det räcker inte att följa regler. Det ska vara moraliskt riktigt. Det går inte alltid att fånga i ett regelsystem.
Det verkar alltså vara en moralisk inställning som styr policyn i de här frågorna. Vad är annars förklaringen till att man väljer slarviga personer till tunga uppdrag som kräver mycket tid och ändå inte kan tänka sig anställa personer som hjälper dem att sköta sin privatekonomi?
Christer Isaksson, som skrivit flera böcker om Mona Sahlin och Tobleroneaffären säger att det är oklart.
– Jag ställde precis samma fråga kring Mona Sahlin. De svar jag fick tydde på att människorna omkring henne tyckte det var jobbigt att ställa frågor till henne om hennes privatekonomi.
När Tobleroneskandalen väl var ett faktum lät man folk gå igenom hennes kvitton, men det var inte tänkbart att låta någon hjälpa henne innan det hänt något allvarligt.
– Jag fick intrycket att man bara tyckte att det är självklart att politiker på den nivån ska sköta sin privatekonomi.
