Uttrycket ”visa mig en fotbollsläktare så ska jag säga hur samhällsklimatet är” borde etableras. Så är det åtminstone i Turkiet. Ett stenkast från Istanbuls hjärta ligger kvarterslaget Kasımpaşas arena belägen. Recep Tayyip Erdoğan Stadyumu är döpt efter premiärministern som själv kommer från kvarteret.
Derbyt mot Güngören är hett trots att klubbarna är små och matchen spelas i andradivisionen. Poliserna är fler än vanligt. Avspark. Kasımpaşas anhängare vecklar ut en banderoll till stöd för Erdoğan i dennes diplomatiska spel med Israel. ”Israel, du kan dribbla bort hela världen, men inte någon från Kasımpaşa”. Rivaliteten är som bortblåst. Nationalismen förenar. Güngören-gruppen ”De vinröda baskrarna” (samma namn som de fruktade specialstyrkorna i landets försvar) gör entré. Snart sjunger klackarna unisont nationalistramsan om att martyrerna är odödliga och att landet inte kan splittras, i en passning till den kurdiska PKK-gerillan.
Det är kaos. Kurdiska politiker sitter fängslade i tusental, Turkiet bombar regelbundet kurdiska områden och PKK-attacker har lämnat civila och militära dödsoffer, samtidigt som staten har gått in med styrkor över gränsen till Irak. Det är inte de stridande parterna, utan folket som lämnas vind för våg i vardagen när nationalismen sveper över landet. Lynchstämningen är alltför ofta närvarande, inte minst på läktarna.
Att se toppklubben Besiktas på anrika Inönü-stadion är trösten. En av Turkiets största klackar domineras av gruppen Çarşı vars progressiva politik ger ett litet andrum. Jag tänker att det finns hopp. Det finns mycket att vinna. Fotbollens enkla och tydliga symbolik mobiliserar. När Turkiet nu kokar är även detta ett politiskt slagfält, när varje provokation kan kosta människoliv. Där kan fotbollen vara en positiv kraft mot nationalismen, men även vara den katalysator som leder till fler tragedier.
