De fyra storbankerna Swedbank, Nordea, Handelsbanken och SEB kontrollerar i princip hela marknaden. Det är de enda bankerna som har tillgång till den fulla service en medborgare utan förmögenhet normalt behöver: kontokort, uttagsautomater, sparränta och internetbank, möjligen bostadslån. För en aktiv konsument finns små alternativbanker som JAK-banken och Ekobanken, eller möjlighet att spara i statliga riksgälden, men man undkommer ändå inte de fyra storbankerna, med mindre än stora betalningsproblem i vardagen.
Det ska krävas viss övertygelse för att göra som min svärfar. Fram till för ett par år sedan, höll han envist fast vid checkhäftet från den lokala sparbanken. Slutligen kopplade den upp sig mot Swedbanks digitala system och han fick tillgång till kontokort. Det där checkhäftet hörde en annan tid till, ungefär som en post där man kan köpa frimärken eller en bank där man kan betala räkningar.
Problemet är att småsparare och låntagare sugs ut av bankernas 15-procentiga avkastningsmål. När finansmarknadsminister Peter Norman (M) i tv får frågan om vad han tänker göra åt problemet, så tar han frågan personligt, som om den rörde hans privatekonomi, och konstaterar att han inte behöver byta bank själv, men uppmanar alla som är missnöjda att göra det. Varför ska vi betala lön åt en politiker som tror att han fått jobb som något slags privatekonomisk rådgivare.
Det borde vara öppet mål för oppositionen att föra fram ett ansvarsfullt förslag för att bryta bankernas oligopol: Sverige ska ha en statlig bank som tillhandahåller den grundläggande service en småsparare behöver. Den dag en sådan bank blir verklighet skulle jag ställa mig först i kön för att följa Peter Normans privatekonomiska råd. Tills dess är det naturligtvis mer rationellt att ockupera hela skiten!
